Adam Cwejmans Timbroprogram i två slutsatser: sluta prata om rasism och ta bort välfärden. Lawen Mohtadi har läst ”Välviljans rasism”.
Liberalismens förvandling i vår tid är lika dramatisk som vänsterns kris. Skillnaden är att liberaler är mer skadeglada över vänsterns kris än vice versa. Det är, i högernationalismens tidevarv, synd.
Är det någonstans vänstern och liberalismen möts är det i antifascismen, och, faktiskt, i antirasismen. Liberaler stod en gång på barrikaderna mot rasismen. Unga liberaler förvaltade på 1950- och 60-talen en humanistisk tradition som ledde dem till genuina ställningstaganden mot antisemitismen, apartheidsystemet i Sydafrika, den amerikanska söderns segregationslagar och den systematiska diskrimineringen av romer i Sverige. På 90-talet gömde liberaler flyktingar och tog strid mot Ny demokrati. I dag kan få spår av den kamplusten skönjas, vare sig det gäller folkpartistisk politik eller liberal idédebatt.
Hur den förvandlingen har gått till är en stor fråga, men åtminstone en förklaring träder fram under läsningen av Adam Cwejmans nya bok, ”Välviljans rasism”. Oavsiktligt, måste tilläggas: Cwejmans bok syftar inte alls till att återuppväcka den radikala ådran inom liberalismen utan handlar om någonting helt annat. Underrubriken till boken lyder: Om hur antirasism gör människor till offer.
Cwejman, en av Folkpartiets högerprofiler och i dag anställd på Timbro, driver en tes om rasismens ändrade skepnad. Från en era då den manifesterade sig i diskriminerande lagar mot vissa grupper (Sydafrika) till hur den i vår tid har kommit att ersättas av en ny rasism: de antirasistiska rörelsernas rasism. De antirasistiska rörelserna har, enligt Cwejman, tagit över rasismens rastänkande och kategorier till den grad att de i dag är den kraft som står i vägen för ett rasismfritt samhälle.
Cwejmans argumentation står på två ben. Dels att antirasistiskt arbete grundar sig på en myt om att våra samhällen präglas av rasojämlikhet. Dels att den myten har fått människor att tro att de är offer. Invandrade personer och icke-vita självömkar sig till passivitet. Detta självpåtagna offerskap måste brytas och det görs effektivast genom att vi slutar prata om rasism som ett samhällsproblem. För visst vill antirasisterna väl, men deras välvilja slår enligt Cwejman fel då deras ständiga fokus på ras, rasism och diskriminering upprätthåller rasismen i stället för att bryta ner den.
Nu önskar jag att Cwejmans idéer vore så sammanhängande att de också gick att återge i konsekvent form. Jag tror nämligen att hans debattbok säger mycket om vartåt det liberala fältet är på väg. Men hans orientering i rasismens historia, verkningar och samtida former ter sig så bristfällig att det landskap av idéer han kryssar mellan saknar all logik.
Till de mest uppenbara problemen hör frågan: Varför upphörde den lagliga rasismen? Och hur? I Cwejmans värld vaknade människorna upp en dag och kunde till sin förvåning notera att rasismen som lagligt och statligt sanktionerat system var borta. Inte att de som drabbades av rasismen – och andra i solidaritet – förde en kamp där de just omkullkastade det rasistiska tillståndet, juridiskt, materiellt, socialt och språkligt.
På en punkt har Cwejman rätt. Det är när han varnar för den essentialistiska tanken kring etnicitet och ras. Den riskerar att låsa in människan i stället för att potentiellt frigöra henne. Men att det är antirasismen som har skapat essentialismen som politisk och intellektuell idé är inte bara felaktigt, det är djupt tragikomiskt. Kritiken mot essentialism kommer i själva verket från forskare förankrade i postmarxistisk, feministisk, queer och postkolonial teori, som Gayatri Chakravorty Spivak, Homi K. Bhabha och Paulina de los Reyes, för att nämna några få.
Antiessentialismen har varit en utgångspunkt för att dekonstruera olika maktordningar som uppträder som naturliga. Ras och kön är med andra ord inte inneboende och fixerade egenskaper, de är parametrar för att förstå och analysera makt och dominans. Nu har vi kommit till en punkt där liberaler tar över, bajsar på och serverar tillbaka antiessentialism som en ny, fräsch idé till progressiva rörelser.
Den Göteborgsbaserade filosofen Aleksander Motturi kommer att vrida sig i sin postkoloniala författarstol när han upptäcker hur Cwejman har använt hans tankar kring vårt samhälles fastlåsning av människor vid deras föreställda ursprung, något han utforskade i essäboken ”Etnotism”, som kom för några år sedan.
Föga förvånande landar Cwejmans Timbroprogram i två slutsatser: sluta prata om rasism och ta bort välfärden. Först då, när meritokrati får råda, kommer människor till sin rätt.
”Välviljans rasism” illustrerar det som sociologen Eduardo Bonilla-Silva kallar abstrakt liberalism. Liberalismen är, till skillnad från högern, moralisk. Men den avvisar en politik för utjämning av de immoraliska förhållandena. Man kan fråga sig varför liberalismen gav upp antirasismen. Svaret kommer, med dagens agendasättande liberaler, att bli ungefär: När den lagliga rasismen skrevs ut ur lagtexter skulle allt bli bra. Det skulle bara ta lite tid.
Draget till sin spets kan det kallas liberal extremism. Gör inget, så ska allt bli bra.
Lawen Mohtadi
Recensionen är publicerad i nya numret av Magasinet Arena, nr 1 2013, som finns i butik från och med 19 februari. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
