Det är kroppstider. Speciellt unga kroppar ryter ifrån mot ojämlikheter och översätter siffror till värk och leda. Forskare tror att den höga ungdomsarbetslösheten bidrar till ökad psykisk stress och påverkar att självmorden hos unga i åldern 15-24 år inte minskar, vilket de gör i övriga åldersgrupper.
En studie i England visar att unga både psykiskt, socialt och kroppsligt påverkats mer än äldre av finanskrisen: en fjärdedel av de undersökta under 25 år sade sig ha börjat dricka mycket mer sedan krisens start 2008. Vidare minskade deras möjligheter till socialt umgänge med 46% i denna grupp jämfört med 34% i resten av populationen. Och Grekland hade en gång de lägsta självmordsfrekvensen i Europa men nu skenar siffrorna iväg och minst 2500 greker har tagit sina liv sedan 2010.
Hälsa har alltid hört ihop med ekonomi och politik. På 1840-talet beskrev Friedrich Engels hur den engelska industriarbetarens hälsa hotades av eländiga arbets- och boendeförhållanden. I dag är det samma historia, Socialstyrelsen visar att den åtgärdbara dödligheten är tre gånger högre för kvinnor med låg utbildning jämfört med män med hög utbildning. En annan skiljelinje går mellan den arbetande och den icke-arbetande befolkningen. Risken att dö i magsår, hjärt-kärlsjukdom, astma, hypertoni och stroke är mellan 3,1 och 7,5 gånger högre bland de icke-arbetande. Av de unga arbetslösa har 13,3% avstått från att söka vård för att de inte har haft råd och utrikesfödda avstår från att söka vård dubbelt så ofta som övrig befolkning.
Kön, klass och etnicitet samverkar. Kopplingen mellan individens hälsa och samhället medieras av de sociala determinanterna av hälsa som är levnadsvillkor, uppväxt, arbete vilka villkoras av samhällets strukturer.
Men detta område som påverkar hur vi mår och har det allra mest är det område som tycks politiseras allra minst. Det går från båda hållen: läkare och sjuksköterskor skolas i en opolitisk diskurs och politiker och ekonomer negligerar kroppen i deras beräkningar. Särskilt blir jag besviken på vänstern, hälsa är ju ett av de viktigaste argumenten för jämlikhet vilket inte minst boken Jämlikhetsanden visar. Men kropp och hälsa är kvinnligt kodade ämnen vilket gör att de sällan får ta plats i ekonomiska analyser, som Katrine Kielos visar på i sin fantastiska bok Det enda könet.
Det talas desto mer om kvalitetsmätningar i dessa privatiseringstider men kvalitet tycks aldrig betyda jämlikhet. Vår radikala hälso- och sjukvårdslagstiftning bygger på jämlikhet och principen att den med mest behov ska gå först. I stället har vi ökade hälsoklyftor och det börjar bli att den som är bäst på att välja rätt ska gå först.
Det är dags att tala om jämlikhet som den viktigaste kvalitetsindikatorn. Detta borde skilja vänsterns vårdpolitik mot högerns.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
