Frågan är vilken svensk partisekreterare som först kommer att hitta till The Victory Lab – en bok som är obligatorisk läsning för den som vill förstå hur världens mest moderna kampanjer utvecklas just nu.
Den 4 november 2012, två dagar innan USA gick till val, fick jag ett mejl från Barack Obamas kampanj. Det var fascinerande i sin precision.
Mejlet innehöll en film på två minuter som byggde på siffran 537 – antalet röster som avgjorde Florida och gav segern till George W. Bush i presidentvalet 2000. Budskapet var glasklart: En handfull röster kan avgöra ett lands framtid, känner du någon som inte tror att hens röst gör skillnad?
Så långt ännu ett mejl från Obamas kampanj. Men under filmen återfanns bilder på sex av mina vänner på Facebook. De var utvalda med läskig precision och jag uppmanades att skicka filmen just till dem. Där var min vän som bor i Virginia och jobbar i underrättelsebranschen – och därför aldrig skriver om politik. Och hans fru, som jag utbyter ”likes” om våra respektive småbarnsfamiljeliv med. Samt ytterligare fyra vänner i olika vågmästarstater som skulle avgöra valet två dygn senare.
Hur politiska kampanjer har professionaliserats och blivit mer precisa i jakten på väljare är temat för Sasha Issenbergs oumbärliga bok ”The Victory Lab”. Det är, kort och gott, måste-läsa-grundkursen om du vill veta hur världens modernaste kampanjer har utvecklats i de senaste amerikanska valcyklerna.
I tio fascinerande och omväxlande kapitel kartlägger Issenberg de traditionella kampanjernas möte med randomiserade experiment, beteende- och socialpsykologi, rigid empirisk utvärdering samt nya och enorma mängder datauppgifter om väljarnas liv och vanor. Historien börjar på universitet i Chicago på 1920-talet, där Harold Foote Gosnell skickade ut vykort med olika budskap och mätte resultatet. Vi möter demokratiska idealister (som konsulten Hal Malchow), banbrytande republikanska politiker (som Texasguvernören Rick Perry) och får fascinerande inblickar i Obamas redan legendariska kampanj 2008.
En av bokens huvudteser är att röstandet är en social process där känslan av att vara övervakad spelar roll. Hotellkedjor vet att fler återanvänder badhandduken om du specifikt uppmanas att agera miljövänligt i likhet med sju av tio gäster. En allmän uppmaning om att rädda planeten fungerar betydligt sämre. På samma sätt har diskreta brev med statistik över vilka grannar som röstar satt fart på valdeltagandet – i synnerhet om ett uppföljande brev med uppdaterad statistik utlovas efter valdagen.
En annan röd tråd är utvecklingen inom ”microtargeting”: Möjligheten att kartlägga väljare utifrån ett antal parametrar (”dricker vattnig öl och har hagelgevär, typisk republikan”) för att sedan identifiera och kontakta troliga sympatisörer med samma attribut i områden som annars domineras av demokrater som läser The New York Times på Starbucks. Det är en utveckling som accelererade med betydande hastighet i Obamas kampanj 2012, mycket tack vare att kampanjen lyckades organisera enorma mängder data i ett projekt med kodnamnet Narwhal, samtidigt som användandet av sociala medier exploderade.
Den allra senaste teknologiska utvecklingen, som även förklarar det precisa budskapet i min mejlbox, täcks tyvärr inte i ”The Victory Lab” eftersom boken släpptes i hysterin innan valet 2012. Det är en svaghet, i likhet med den bristfälliga diskussionen av hur väljarnas integritet hotas.
Issenberg har dock en blogg på magasinet Slates hemsida. Där återfinns de bästa beskrivningarna av hur i synnerhet Obamas kampanj avancerade ytterligare i valspurten 2012 i det gränsland där teknologi, väljarpsykologi och gräsrotsorganisering möts.
Även bloggen heter ”The Victory Lab” och är ett bevis på att den unga, amerikanska politiska journalistiken är så mycket mer än bara Nate Silver. Frågan är vilken svensk partisekreterare som först kommer att hitta till The Victory Lab?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
