Socialdemokraterna lanserade nyss ett nytt åtgärdsprogram för jämställdhet och Ylva Johansson, tung och trovärdig feminist, höll presskonferens.
– Jämställdheten står och stampar eller går bakåt på flera områden, såväl i Sverige som i Europa, berättade Johansson.

S säger att de vill angripa frågan för att det behövs och i sak har de förstås rätt. Det står i bästa fall stilla. I många fall går det åt fel håll. Men tittar man på S-förslagen tycks det handla mycket om att lyfta frågor till EU-nivå i stället för att lägga fram förslag i Sverige, i stället för att ta strid i Sverige.

Bland annat manifesteras detta i den minst sagt svajigt undfallande retorik som är Stefan Löfvens när han pratar om föräldraförsäkringen. Man vill se ett mer jämställt uttag, visst. Man vill “egentligen” individualisera den mer, visst. Men man vill inte prata om det och definitivt inte driva frågan eller föreslå någon riktig förändring. Att man ligger lågt främst för att inte stöta sig med några väljare är inte ens en hemlighet.

Men Socialdemokraterna tar en risk när de är passivt konservativa och förändringsfruktande. Står man still är det lätt att man blir omsprungen:
I dag meddelar Folkpartiet, vars nytillträdda jämställdhetsminister Maria Arnholm är uttalad feminist och var med och införde den första pappamånaden på 1990-talet, att de vill skriva in i partiprogrammet att det är dags att införa en tredje pappamånad. Folkpartiet har bevisligen genomfört liknande förändringar förr, så när de säger det finns det ingen anledning att tvivla. Om S går till val på en sämre jämställdhetspolitik än Folkpartiet finns det nog risk att många av de rysligt populära “lättrörliga mitten- och marginalväljarna” säger nej tack till ett stillastående framtidsparti.

Om inte uppfattningen att ökad jämställdhet är så viktigt att man är beredd att förändra föräldraförsäkringen är tillräckligt för S kanske valtaktiska överväganden kan få dem att hitta rätt?

 

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena