Det blev många kurser och förmaningar om metod och källkritik under mina inte alltid stimulerande terminer på Stockholms universitet. Roligare studieår i Glasgow, Montpellier, Bologna och Washington DC skulle följa. Men de formella momenten om akademins grunder har verkligen varit användbara.
En av föreläsarna på grundkursen i statsvetenskap var Tommy Möller, högaktuell med boken ”En marsch mot avgrunden: Socialdemokratins svarta år” som Möller har skrivit tillsammans med Margit Silberstein. Föreläsningarna i Frescatis stora blåa hus återkommer i minnet, först under läsningen av boken och därefter i samband med dagens eleganta försvarstal av Pär Nuder i DN.
Nuder är inte alls den alltigenom röda tråden i Möllers och Silbersteins bok, men han tillskrivs en stor roll i synnerhet i samband med Juholts tillträde och avgång (sammanfattas på sidan 173 i boken). Likväl har Nuder valt att bemöta författarnas historieskrivning och han gör det på sedvanligt nuderskt manér: Välformulerat, lite elakt och med försök till glimt i ögat (dementin angående hans roll i valet av påve).
Nuder citerar en uppmärksammad artikel av Maria Schottenius för att illustrera en välbefogad oro: Vad händer egentligen i fackboksbranschen? Med Nuders egna ord:
”Lär man sig inte på grundkurser i både journalistik och statsvetenskap att vara försiktig med anonyma källor, som befinner sig mitt i en sårig historieskrivning? Lär man sig inte att de livfulla utsagorna kan behöva verifieras? Risken för att sprida planterade osanningar är ju monumental.
I sin krönika i lördags beskrev Maria Schottenius förlagens ointresse för sanningshalten i böcker som ett växande problem, särskilt påtagligt när det gäller skvallerböcker med kommersiell potential. Förlagen har, till skillnad från tidningar, inte ansvar för det som skrivs.”
Jag tycker att bristen på en tydlig källkritisk linje är bokens stora problem. Väldigt få personer har intervjuats on-the-record, ett undantag är den hedervärde och kloke Lars Stjernkvist. Är det inte troligt att fler hade ställt upp under eget namn, så här i efterhand, om författarna bara hade frågat fler och haft mer tid? Och självklart, användandet av anonyma källor är viktigt i all journalistik. Men just anonyma uppgifter blir viktigare att verifiera, antingen via ytterligare en källa, genom att personer som är omtalade kontaktas eller genom att ”gå till läggen” (mycket finns ofta nedskrivet, även i snåriga politiska processer).
Det mest flagranta exemplet är att Nuder själv inte får kommentera den tunga roll han anses ha spelat. Eller att ett återgivet telefonsamtal mellan Nuders fru och Ylva Johansson inte verifieras av dessa två personer som skulle ha talat med varandra.
Nuder medger själv att han var i kontakt med Juholt, i synnerhet i samband med tillträdet och kongresstalet samt när Juholt avgick. Möller och Silberstein driver dock även tesen att Nuder drevs av revanschlust. Och det är oomtvistat att Nuder spelade mycket viktig och inte oproblematisk roll i Juholts uppgång och fall. Men min egen gissning är följande: Nuder är extremt partilojal och såg en Göran Persson anno tidigt 1990-tal i Håkan Juholt. En bullrig partivän från landsorten med potential, men utan kontaktnät i Stockholm och i stort behov av råd och vägledning. Kanske var det inte mer komplicerat än så. Och att Perssons och Juholts öden blev helt skilda är en annan historia.
Bokens stora förtjänst är att läsaren får en översiktlig bild av ett komplicerat händelseförlopp där de viktigaste händelserna (av de som ännu så länge är kända) finns med. Men ibland blir det tydligt att författarna saknar bakgrund i arbetarrörelsen – Möller omgärdades av moderatrykten under min tid på Stockholms universitet – och att källorna inte verkar finnas bland den yngre generationen socialdemokrater.
Ett exempel är att författarna alltför snabbt drar förbi härvan när Juholts stab gav Morgan Johansson grönt ljus att ställa sig bakom Ilmar Reepalus förslag om temporärt medborgarskap för nyanlända (sidan 119). Personligen upplever jag att just den här händelsen blev en vattendelare för många yngre socialdemokrater (inte minst för en viktig SSU-generation som även har så kallad invandrarbakgrund). Här passerades en absolut och obönhörlig gräns en gång för alla. Och ilskan över hur personer med så kallad invandrarbakgrund åkte ut när Juholt kom in underskattas.
En dimension av Juholts roll som agitator i den socialdemokratiska myllan kunde ha utvecklats vidare. Kritiska röster ifrågasatte tidigt populisten och opportunisten Juholt som gärna raljerade över Sveavägen 68 och stockholmseliten i partiet under sina resor i landet – redan långt innan han blev vald. Här finns en irritation kring att Juholt gärna spelade på konfliktlinjen ”landet-mot-Stockholm”, samtidigt som han förväntades representera en politisk helhet i rollen som biträdande partisekretare. Aversionen mot partieliten och ”journalistklegget” i Stockholm blev ju i synnerhet uppenbar mot slutet av partiledartiden, men verkar ha funnits där hela tiden.
Vissa bitar av boken läste jag med stort intresse. Ett exempel är den retoriska analysen av Juholts tal, med betoningen på movere (talarens förmåga att beröra åhörarens känslor, sidan 118). Jag anser till exempel att Juholts tal i Almedalen 2011 – det blev ju bara ett – berörde och fick politik att kännas viktigt på ett sätt som jag inte hade upplevt på den vackra platsen sedan Anna Lindhs tal 2003.
Resonemanget om ”vetoaktörer” (sidan 180) är intressant. Inom den beslutsteoretiska forskningen framhålls de aktörer vars medgivande är nödvändigt för att ett beslut ska fattas. Det är riktigt att vägen till att Juholt blev partiledare kantades av tunga vetoaktörer som aldrig kunde acceptera en ”stockholmare” (läs: Göran Johansson). Och många av nyckelaktörerna var bättre på att blockera och avfärda kandidater än på att föra fram egna namn.
Det som jag saknar är ett djupare resonemang om den traditionella partimajoritetens haveri. Det ”system” av formella partidistrikt och tunga aktörer på centrala positioner som representerar partiets breda mittfåra (inklusive en så kallad ”högerfalang”) brakade samman och lyckades inte driva en gemensam kandidat (när Nuder verkligen tackade nej blockerade Thomas Östros och Mikael Damberg varandra). Vad som egentligen hände med ”systemet” vore intressant att läsa mer om. En person som borde intervjuas om händelseförloppet och låsningarna är Stockholms läns kandidat i valberedningen Katarina Berggren. Och vilken roll spelade Nuder för ”systemets” kollaps?
Vidare får vi en del tragikomiska detaljer, som att Juholt tog med sig en extra hög med papper till SVT:s morgonsoffa för att få S-budgetmotionen att verka riktigt tjock (sidan 114). Och Juholt ändrade sig tydligen precis innan den debatt i SVT:s Agenda som bojkottades. Ett par timmar innan debatten byter alltså Juholt fot och ber en medarbetare meddela SVT att han kommer trots allt! Medarbetarna stoppade dock Juholt (sidan 141).
I slutet av boken (sidan 183) påpekas förtjänstfullt att det egentligen inte finns en sedvänja för hur S-partiledare väljs, och det framhålls också att partierna blir mer toppstyrda (sidan 198). Det hade varit intressant att läsa mer om varför S har vägrat att lära av såväl näringslivet och stora organisationer (där tester ofta görs innan en företagsledare utses) som av systerpartierna i Europa (där processerna blir mer och mer öppna).
Allra sist får Juholt bemöta några av bokens påståenden, och efter 212 sidor är det över. Den stora boken, som tar ett helhetsgrepp på vad som hände med socialdemokratin från mordet på Anna Lindh till att stabiliteten återvänder när det gamla systemet tar greppet igen och utser Stefan Löfven, är därför ännu inte skriven. Det är ett stort och viktigt projekt som naturligtvis borde genomföras. Då är det också rimligt att centrala personer tackar ja till att medverka och berättar om sin roll när den röda, pålitliga maskinen kollapsade.
I korthet: En statsvetare och public service-journalist jagar och återger anonyma källor, och skriver en bitvis riktigt läsvärd bok. Och att källorna är anonyma är inte bara författarnas fel. Redan i förordet får vi veta att valberedningens ordförande Berit Andnor har vägrat att medverka. Hon har det säkert bra som landshövding i Blekinge län. Enligt Statens Fastighetsverk är residenset ”snarast en engelskinfluerad patriciervilla”. På övervåningen ligger det vackra Blekingerummet som är ”modernt möblerat” och har ”utsikt över havet”.
Att Andnor inte delade med sig av havsutsikten och bjöd in författarna får anses vara ett ytterst anmärkningsvärt agerande av en person som hade en absolut nyckelroll i marschen mot avgrunden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
