Det är något magiskt med de där köksborden. De kommer så ofta upp i valfrihetsdebatten. Som om saker blir mer sanna, bara för att man refererar till en vanligt förekommande möbel i våra hem.
Det här pratet om valfrihet står mig riktigt högt upp i halsen. Jag antar att det beror på att de som drar valfrihetskortet ofta är de som försöker försvara begränsningar i min frihet.
När vi diskuterar föräldraförsäkringen hinner jag varken säga något om jämställdhet eller mitt barns behov, förrän det börja hojtas om rätten att själv få välja, hemma vid köksbordet. Det är något magiskt med de där köksborden. De kommer så ofta upp i valfrihetsdebatten. Som om saker bli mer sanna, bara för att man refererar till en vanligt förekommande möbel i våra hem.
Jag funderar på vad frihet är för mig. Jag inser att jag vill leva i ett samhälle där jag som kvinna ges samma rätt att delta på arbetsmarknaden som män. Där jag, fastän att jag är brud, har lika stor möjlighet som en snubbe att jobba heltid, att ha ett fast jobb, att göra karriär, att leva på min pension. Där jag som förälder, förväntas ta lika stort ansvar, oavsett vilket kön jag och min partner har. Där vi diskar, vabbar och leker kurragömma lika ofta.
Jag tänker på den frihet jag skulle vilja ge mina eventuella barn. Jag hoppas att de ska få växa upp i ett land, där de i första hand får vara människor. Där de slipper trånga könsroller och där deras liv slipper styras av sjuka ideal.
De som ropar om valfrihet när andra vill prata om en individualisering av föräldraförsäkringen, måste i själva verket vilja tvärtom. De verkar tänka att valfrihet är att kvinnor får fortsätta ta huvudansvar för hemmet, får hamna efter lönemässigt och får lägre pension. De tycker att valfrihet är att män slipper ställa in viktiga möten när barnen har feber – att det är rimligt att det för män är ett karriärdrag att skaffa barn, medan det är motsatsen för kvinnor. Hur kan de annars försvara det här systemet?
Det är ingen feministisk konspiration, det är statistik från institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk forskning (IFAU). De konstaterar krasst att i relationer där man skaffar barn, så ökar inkomstskillnaden mellan mannen och kvinnan med 35 procent på tio år. Sambandet mellan ett ojämnställt uttag av föräldradagarna och ett ojämnställt arbetsliv är så väldigt tydligt. Hur kan man mena att det innebär någon form av valfrihet för mig?
Man försöker räkna på hur samhället ändå förändras. Det blir bättre trots att folk får bestämma vid sina egna köksbord, säger man glatt. Med nuvarande takt kommer det ta 195 år innan män och kvinnor vårdar sina sjuka barn lika många dagar och 150 år innan vi delar lika på det obetalda arbetet i hemmet. Jag har svårt att finna min egen valfrihet i det. Jag är liksom död då. Precis som mina ännu ofödda barn.
Jag kan nog gärna prata om valfrihet. Men det begreppet är för stort, för viktigt, för värdefullt, för att få handla om rätten att cementera könsroller och upprätthålla kvinnors underordning.
Det måste få handla om rätten att få vara människa. Att få vara en del av det här samhället, på lika villkor, oavsett kön. Oavsett om vi skaffar barn eller inte.
Torun Carrfors, skribent och sjuksköterska
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
