Antirasismen utmanas nu av doktrinära liberaler. De vill sluta analysera orättvisor utifrån strukturella förhållanden, historiska arv och gemensamma identiteter. I stället betonar de ett hyperindividualiserat perspektiv. Vänstertraditionen döms ut som identitetspolitisk tvångskollektivism.
Synsättet genomsyrade Jasenko Selimovic angrepp på Jonas Hassen Khemiri för att vilja låsa fast människor. Tidigare ordförande för LUF Adam Cwejman, nu på Timbro, drar i sin bok Välviljans rasism den extrema slutsatsen att det i själva verket är antirasistisk och mångkulturell politik som är den egentliga rasismen. Han exemplifierar med Arenas tidigare chefredaktör Devrim Mavi. Hennes kritik (Arena 6/2011) av hur unga politiker med så kallad invandrarbakgrund marginaliserades under Håkan Juholts tid anser han ”göder” rasismen.
I Dagens Nyheter har Lena Andersson i flera kolumner attackerat vinterns diskussioner om hudfärgens och rasismens betydelse. Hon påstår att de präglats av ”kulturrelativism, exotism och kollektiva identiteter”.
Det är chockerande hur de förbiser rasismens långa historia och hur den bidragit till att prägla och forma både våra världar, medvetanden och handlingsmönster. Det är inte antirasismen som uppfunnit det Lena Andersson kallar ”Den nya färgläran”. Den har vi ärvt. Den har tvingats på oss. Att kalla den ny är historieförfalskning.
Att hudfärg gör skillnad i vardagen är en obehaglig upptäckt. När diskussionen nu (äntligen) börjat uppmärksamma vit hudfärg som ett slags privilegium verkar toleransen upphöra. Är det därför både Lena Andersson och Jasenko Selimovic misstänkliggör den våg av vittnesmål som i vinter trängt in i offentligheten? Andersson kallar det att essentialisera erfarenheter. Selimovic lanserar det förrädiska begreppet ”diskrimineringsprivilegiet”.
Kärnan i deras utmaning verkar vara den gamla högerliberala fientligheten mot kollektiva identiteter och gemensamt handlande. Vänsterns erfarenhet säger något annat. Arbetarrörelsen framkallade ett starkt ”vi” hos arbetarklassen och senare löntagarna. Feministerna ett kvinnligt ”vi”. Martin Luther King och andra framgångsrika antirasister har valt samma väg. Befriande rörelser verkar inte möjliga utan identitetspolitik. Men det är enormt viktigt att lyssna till kritiken. Identiteter kan låsa in och utesluta. Antirasistiska intellektuella och aktivister har diskuterat dilemmat i trettio år, sedan postmodernismen började ifrågasätta alla fasta identiteter och givna berättelser.
Den liberala utmaningen saknar inte poänger. Den kommer från personer som avskyr rasism. Många av deras kritiska iakttagelser ska tas på allvar. Men deras slutsatser är, än så länge, politiskt förlamande. Den ligger närmare seminariesalen än vardagslivet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
