Efter de senaste dagarnas turer kring Omar Mustafa riktar Dagens Arenas chefredaktör, Eric Sundström, ett antal frågor till Socialdemokraternas ledning.
Den senaste tidens turbulens kring Omar Mustafa är ett sorgligt kaos där alla inblandande är förlorare på olika sätt. Under onsdagskvällen gjorde Olle Burell (kommunsekreterare i Stockholms partidistrikt, tidigare kallat Stockholms arbetarekommun) ett framträdande i Rapport. Och på Aftonbladets debattsida förtydligar Veronica Palm, tillsammans med Olle Burell, anledningen till att Mustafa uppmanades att avgå:
”Tyvärr avvisade Omar kraven på att tillräckligt tydligt ta avstånd från den policy kring inbjudningar som hade gett upphov till anklagelser om antisemitism och homofobi.”
Dessvärre kvarstår en hel del frågor.
1. Två veckor innan kongressen i Göteborg, på grund av krav på föryngring och mångfald, nominerades även Omar Mustafa (och Emilia Bjuggren) till Socialdemokraternas nationella partistyrelse. Beslutet fattades av styrelsen för Stockholms partidistrikt. Även distriktets kongressdelegation informerades om nomineringen.
Men redan när Omar Mustafa blev invald i Stockholms partidistriktsstyrelse 2012 förekom en diskussion om de kontroversiella inbjudningar som Mustafa hade gjort. Diskussionen fördes i valberedningen i Stockholms partidistrikt och på årsmötet när Mustafa valdes in i styrelsen 2012. Dessa uppgifter bekräftas nu av Palm och Burell.
När Mustafa sedan blir vald till ett nationellt uppdrag publicerar Expo en artikel om dessa inbjudningar, och stenen sätts i rullning.
Fråga: Förutsåg inte någon person i Stockholms partidistrikt att invalet av Mustafa i den nationella S-partistyrelsen kunde väcka de frågor som hade ställts inför och på det egna årsmötet? Informerades det nationella S-kansliet i förberedande syfte?
2. Stefan Löfven har uttryckt sig på ett sätt som, möjligen hårddraget, har tolkats som att han ansåg att Mustafas roll som ordförande i Islamska förbundet var oförenlig med rollen som partistyrelseledamot. Palm sa att hon uppmanade Mustafa att avgå på grund av ”skäl som jag inte har möjlighet att diskutera med er [journalister]. Den sammantagna bilden.”
Det är lätt att få intrycket att dessa uttalanden baserades på en storm i media som delvis innehöll uppenbara felaktigheter. Var det så illa?
Eller hade S-ledningen nu inhämtat information om det Islamiska förbundet som gjorde att de ansåg att situationen var ohållbar? Kanske i linje med den kritiska beskrivning av det Islamiska förbundet som bland andra Evin Rubar och Nalin Pekgul har framfört (”Muslimska brödraskapet i Sverige”)? Vad hände egentligen under lördagen, som slutade med att Mustafa uppmanades att avgå – och avgick?
Jag erkänner omedelbart att jag inte alls är väl insatt i frågor om islam i Sverige, jag ställer bara frågor, för dimman ligger tät.
Nu har vi helt plötsligt fått en förklaring: Mustafa har inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från policyn om inbjudningar. Varför dröjde det så länge? Är det hela sanningen? Har vi fått alla beståndsdelar i ”den sammantagna bilden”? Hur kan det komma sig att Olle Burell så sent som i fredags tog Mustafa i försvar i SVT:s morgonsoffa? Vad hände mellan fredagen och lördagen?
3. Som vän av föreningsdemokrati och stadgar, det ska ju vara någon j**la ordning i ett parti, så undrar jag varför partisekreteraren Carin Jämtin kontinuerligt har hänvisat nedåt till Stockholms partidistrikt.
Visst, S-partistyrelsen har närmast karaktären av ett representantskap där olika geografiska delar av partiet har sina givna platser. Mustafa nominerades av Stockholms partidistrikt – men valdes av den nationella partikongressen. Partistyrelsen är ett nationellt organ som träffas i lokalerna på Sveavägen 68. Och Mustafas avgång blev med all önskvärd tydlighet en fråga på nationell politisk nivå, och Carin Jämtin är ytterst organisatoriskt ansvarig för Socialdemokraterna.
Om vi nu har fått det verkliga skälet, varför kunde inte hon som ytterst ansvarig berätta tidigare? Det hade troligtvis stärkt hennes ställning och skingrat frågorna på ett tidigt stadium. Handlar detta även om en schism mellan den nationella S-ledningen och partidistriktet i Stockholm, där de förra anser att de senare skulle hantera det problem som de ansågs ha skapat? Försöket att skydda Stefan Löfven resulterade snarare i att krisen förlängdes och letade sig uppåt.
4. Vad gäller formalia och stadgar vore det även intressant att veta hur två beslut har fattats inom Stockholms partidistrikt på senare tid. Ylva Johansson och Anders Ygeman fick inte plats i S-partistyrelsen, men det fick Omar Mustafa (och Karin Wanngård). Skälen kan mycket väl vara urstarka, men det vore likväl intressant att höra en motivering. Vidare: Veronica Palm uppmanade Mustafa att avgå. På vems mandat agerade hon, hur förankrades beslutet? Har vi fått hela sanningen?
5. Hur många gånger har vi de senaste dagarna hört tunga nyhetsprogram – i SVT, SR och TV4 – rabbla namn på en massa socialdemokrater som har vägrat komma till studion för att diskutera sakfrågan? Svar: Alldeles för många. Fråga: Trodde S på allvar att de skulle kunna få stopp på den här historien genom att inte svara på medias berättigade frågor?
Ett anspråkslöst förslag: Socialdemokraterna bör tillsätta en sanningskommission och besvara, bland annat, frågorna ovan. Skadan är redan skedd, förvirring kvarstår, medlemmar och sympatisörer förtjänar en mer djupgående förklaring än debattartikeln i Aftonbladet. Det handlar om hur interndemokratin fungerar, hur medmänniskor behandlas, om att kartlägga för att lära och undvika att misstagen upprepas.
Till sist: De senaste dagarna har jag tänkt mycket på två personer. Den första är Chuka Umunna, en brittisk politiker som jag träffade i Köpenhamn för en knapp vecka sedan och som jag upplevde som mycket talangfull. Han jämförs med Barack Obama, och jag hoppas att fler socialdemokrater i Sverige med så kallad invandrarbakgrund får ledande positioner de kommande åren. En kombination av generell socialdemokratisk politik, som representeras av en mångfald av människor, har alla förutsättningar att vinna många människors förtroende. Men jag tror att S verkligen måste slåss mot sina egna diskriminerande strukturer, och mot den rasism och islamofobi som i bred bemärkelse har uppenbarat sig sett de senaste dagarna.
Det för oss till den andra personen, David Axelrod, som länge har varit en av Barack Obamas närmsta rådgivare. Och vad är Axelrods historiska styrka som politisk rådgivare och konsult? Att hjälpa så kallade minoritetskandidater att bli valda. Axelrod har guidat Obama genom drev som har handlat om en kontroversiell präst i Obamas kyrka, Obamas födelsebevis och hans egentliga religiösa tillhörighet – bland annat. De senaste dagarna har vi sett hur högt tonläget kan bli när en person som inte passar in i den traditionella, vita mallen tar plats i den nationella politiken. Jag tror att etablerade partier behöver förbättra stödet till sådana kandidater – i Axelrods anda – om vi ska uppnå den mångfald som är önskvärd (och ännu avlägsen) i den svenska politikens toppskikt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
