Har vi en Riksbank eller ett sällskap för nationalekonomiska överstepräster? Den frågan måste nu ställas. I veckan beslutade Riksbanken att räntan skulle förbli oförändrad, på tvärs mot en allt starkare opinion som har krävt ytterligare räntesänkningar.
Samtidigt passade Riksbankschefen Stefan Ingves på att lansera förslaget att införa inkomstgränser för bolån. Banken har länge målat upp hotbilden om en ”skuldbubbla”. Ingves kan nu tänka sig att ställa ”krav på den inkomst man måste ha för att låna”.
Ingves direktion behöver uppenbarligen motivera sin egen restriktiva räntepolitik. Och mota både Olle och den växande kritiken i grind. Och helt enkelt tala om något annat. Blanda bort korten. Samt ytterligare odla hotbilden om Sveriges påstådda skuldproblem. Resonemanget utgår från en undermålig analys och avslöjar vilka uppenbara klassfördomar som tydligen florerar på Brunkebergstorg 11.
Dessutom tar sig banken ett allt mer vittomfattande mandat. För ett antal år sedan gjordes Riksbanken oberoende från politiken. Banken har dessutom expanderat sin samhälleliga rådgivning och opinionsbildning allt eftersom. Nu tassar Ingves in, inte bara i bostadspolitiken, utan även i fördelningspolitiken.
Dessvärre stänger en rad genomförda politiska åtgärder redan ute stora grupper från bostadsmarknaden. Det nyligen introducerade bolånetaket riktas mot de resurssvaga hushållen. För att kunna bygga eller köpa ett eget boende i dag krävs i praktiken att du har rika föräldrar eller pengar på banken. Redan här har en klassbarriär etablerats. Förslaget om att släppa hyrorna fria för andrahandsuthyrning drabbar särskilt ungdomar.
Det svenska skuldtraumat är en legend som härstammar från den svenska 90-talskrisen. Men den har inte något med Sveriges ekonomi i dag att göra. Dessutom var det inte vanliga inkomsttagares boende som utlöste krisen. Bankerna har aldrig förlorat pengar på vanligt boende. Vidare är dagens varningar om en svensk bostadsbubbla mycket dåligt underbyggda. Det är ett slags skrämselpropaganda som syftar till att anmoda försiktighet och snarare strama åt än expandera oss ur krisen. Den svenska bostadsmarknadens funktionssätt uppvisar inte heller några likheter med de amerikanska, brittiska eller spanska bostadskrascherna de senaste åren.
Förslaget om ett inkomsttak är dessutom ett uttryck för en moraliserande nedlåtenhet mot hushåll med låga inkomster. Den femtedel av hushållen med lägst inkomster sitter i dag på 2 procent av den samlade skuldmassan. Den femtedel av hushållen som har de högsta inkomsterna har 60 procent av skulden.
Detta sätter Riksbankens ”oro” för ”skuldberget” i perspektiv. Och visar att problemet snarare är en överbelåning bland de välbeställda än låginkomsttagarna. Riksbanken borde alltså snarare föreslå restriktioner för de som lånar mest. Men då skulle det förstås ta hus i helvete i bostadspolitiken!
I början av 1960-talet byggde mina föräldrar ett litet hus. De var mycket unga, hade låga inkomster och inga sparade pengar. Bostadspolitiken gjorde allt detta möjligt. Det som händer nu innebär att min familjs livsresa blir allt mer sällsynt.
Och just denna vecka sammanträder översteprästerna i Riksbanken och varnar för vad människor med låga inkomster kan att ställa till med om de får låna till sitt boende. Lika tondöva som påvens kuria. Lika instängda. Lika nedlåtande. Lika otidsenliga.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
