I måndags ordnade journalisten Johanna Langhorst en enkel stadsvandring i Tensta. Sedan berättade hon om sin nya bok ”Förortshat” som är både en personlig berättelse om livet i Tensta och en uppgörelse med förortsföraktet. Hon visar hur människor som aldrig har besökt stadsdelen ändå har vidlyftigt negativa föreställningar om hur det är ”där ute”.
Tre dagar tidigare hade regeringen presenterat sitt förslag om nystartszoner. Mindre företag i stadsdelar utpekade som ”utanförskapsområden” ska få rabatt på de sociala avgifterna och därmed sänkta lönekostnader. Villkoren är enkla: verksamheten måste ligga i zonen och minst 25 procent av de anställda ska bo där.
Ambitionen är inte fel. När länder präglas av invandring blir möjligheten att starta eget en viktig öppning in i medelklassen. Men är nystartszoner verkligen bästa sättet?
Att miljonprogrammets alla stadsdelar saknar små och stora företag tillhör de negativa stereotyperna. Flemingsberg i Huddinge har mycket låg medelinkomst men ändå många fler arbetsplatser än invånare. Samma sak i Skärholmen med Storstockholms största shoppingkvarter. Ska franchisebutikerna i gallerian, genuin småföretagsamhet i en fattig stadsdel, verkligen subventioneras? Och hur gör man med alla företag i Kungens kurva, tio minuters promenad från Skärholmens torg?
Märkliga gränser kommer att börja ritas i stadsgeografin. Vem räknas innanför ”utanförskapet” och vem blir utanför?
Företagen i en nystartszon kommer att förlora sina förmåner i samma ögonblick stadsdelen utvecklas i rätt riktning. I praktiken kan zonerna därför bli en politik för permanentad fattigdom. Gränserna kommer då markera inlåsning – och ett slags bekräftad uteslutning.
Det borde finnas bättre sätt att öka möjligheterna till ett bättre liv i stadsdelar som Tensta. Till exempel genom kraftigt subventionerade lokaler för frisörer, små kontor eller verkstäder. Att bibliotek och skolor får bättre resurser. Att stadens tjänstemän, politiker och poliser blir lokalt förankrade. Att slumvärdar vräks. Men mest av allt: att man kan få jobb i hela staden, inte bara där man bor.
Varje stadsdel – rik som fattig – behöver specifika insatser, men har ungefär samma behov. Nystartszonerna smetar ut samma modell över landets alla fattiga stadsdelar, trots att de i verkligheten är ganska olika. Reformen pekar ut dem som avgörande samhällsproblem man måste åtgärda – ett gammalt destruktivt mönster där de blir projektionsyta för generella missförhållanden.
Men är Tensta ett problem? Nej, skulle helt säkert alla Tenstabor som kommit till Langhorsts presentation svarat. För dem befinner sig problemen på annat håll: en obefintlig bostadspolitik, accepterad massarbetslöshet, växande inkomstskillnader och diskriminerande spärrar. Det är en successiv nedrustning av livsvillkoren i deras stadsdel beslutade av politiker som nästan aldrig varit där.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
