Sprickorna i muren

Plötsligt ser vi sprickor i murarna i det ointagliga fortet. I måndags sa EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att den europeiska nedskärningspolitiken nått en bortre gräns:”…den måste ha ett minimum av politiskt och socialt stöd”. Samtidigt antyds att ett antal länder i euroområdet, som går på knäna av besparingar, ska få ett par års ytterligare tidsfrist av Bryssel för att klara målen.

Vad är det som händer? Är det bara varmluft, som ofta när Barroso pratar?

Det kan förstås också vara en begynnande insikt om att hela EU:s framtid står på spel, genom den sociala misär som nedskärningspolitiken har skapat. Vad vi ser är sviterna av en bankkris, inte en budgetkris. Krisen går inte att lösa genom att skuldsatta länder görs mer skuldsatta. Man sparar och skär ner, men euroområdets skulder bara ökar.

Det har sagts att nedskärningarna genom något slags mirakel skulle skapa tillväxt. Men när orderingången i euroområdet faller för den 21:a månaden i rad, och att jobben nu i 16 månader oavbrutet har blivit färre, går det inte att trovärdigt säga att budgetbesparingar fungerar. Till och med Tyskland, Europas motor, känner nu av att ekonomin saktar av.

Alla kan se att det har varit en felaktig politik. Och inte blir det bättre av att de teoretiska grunder som funnits för nedskärningarna nu smulas sönder.

Häromdagen kunde några ekonomer i Massachusetts visa att det inte finns något tydligt samband mellan hög statsskuld och svag tillväxt, som kollegorna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff tidigare påstått. Detta sedan de avslöjats med att ha gjort ett antal statistiska fel.

Även om Reinhart och Rogoff inte uttryckligen sa att höga skulder bromsar tillväxten, så läste de politiker och tjänstemän som ville ha argument för nedskärningar rapporten på det viset. Vilken roll har detta spelat för EU:s nedskärningsfanatism? En hel del. Reinharts och Rogoffs beräkningar kom i januari 2010 när EU:s beslutfattare fått Greklandskrisen i knäet.

Året innan hade två Chicagoekonomer, Alberto Alesina och Silvia Ardagna, hävdat att nedskärningar gav tillväxt, genom det förtroende som då skulle skapas. På EU:s finansministermöte i Madrid i april 2010, strax innan EU:s dom över Grekland föll, deltog Alesina och hans uppfattning citerades till och med i slutkommunikén.

Vi ser sprickor i murarna, men besparingsfanatismen sitter djupt. Röster i Berlin har i veckan varnat för att det skulle vara ”en dödlig signal” att släppa nedskärningspolitiken. Det är samma dogmatism som på 30-talet. Vi vet hur det gick.