Den arabiska våren och politisk islam. Och så om kvinnornas revolution och den feministiska kampen i Egypten.
Egyptens framtid är oviss, splittringen är stor och ingen vet riktigt vilken riktning utvecklingen kommer att ta. I Tunisien bytte man regering så sent som i mars. Samma dag som det nya styret tillträdde brände en cigarettförsäljare sig själv till döds. Sedan så är det Libyen … Och Syrien, vad kommer egentligen att hända med Syrien? Och de andra länderna, Bahrain, Saudiarabien, Jemen … Tystnad. Är den arabiska våren över, eller finns det fortfarande upprorseldar som ligger kvar och pyr?
Detta försöker idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi ta reda på i sin bok Den arabiska våren. Han inleder med att ställa 24 frågor, om allt från de utlösande faktorerna, till varför upploppen kom som en överraskning för väst (det borde inte varit någon överraskning, tecknen var tydliga, befolkningen ville ha demokrati), samt om den framtida utvecklingen. Jag förstår att han ställer frågorna, men funderar över hur klokt det är att besvara 24 stora frågor i en bok på drygt 200 sidor. Den arabiska våren går åt olika håll, det är många länder som är inblandade.
Också boken spretar, det är svårt att få en samlad bild och det känns lite som att läsa en lärobok i gymnasiet, där världshistorien komprimerats till en medeltjock bok. Ämnen behandlas slag i slag. Bakgrund, framtid, icke-våld, demokrati, politisk islam och utbytet med väst. Och så lite islamofobi insprängt på några sidor.
Samtidigt finns det en poäng i att ta ett helhetsgrepp på regionen, särskilt som det känns som denna bok riktar sig till en bred allmänhet. Vill man ge en bild av vad som egentligen hände våren 2011 och framåt är det relevant att, som Fazlhashemi gör, ta hänsyn till att upploppen till en början kännetecknades av ickevåld. Han visar att politisk islam är en viktig faktor då för att analysera den fortsatta utvecklingen. Liksom att de regionala stormakterna och väst hela tiden har varit och är närvarande i sina försök att påverka utvecklingen i en för dem gynnsam riktning.
Den arabiska vårens stora förtjänst är annars den idéhistoriska förankringen. Icke-våldsdemonstrationerna i främst Egypten och Tunisien sätts in i en global idétradition av icke-våldsuppror. Samma sak med framväxten av politisk islam; boken reder på ett förtjänstfullt sätt ut vad det finns för olika skolor och beskriver rörelsernas innehåll och utveckling. Diskussionen relateras också till polemiken mellan den våldsbejakande och den demokratiska formen av islam.
Egentligen är det inte så mycket nytt om det som har hänt som framkommer i Den arabiska våren. Men Fazlhashemis analys av möjliga framtidsscenarier i framför allt Egypten och Tunisien är intressant.
Fazlhashemi menar att det finns förutsättningar för en demokratibejakande, parlamentarisk islamism i både Egypten och Tunisien, men att det beror på vilken skola som segrar: den reformistiska som vill inkorporera demokrati och mänskliga rättigheter, eller den mer konservativa, som visserligen vill verka inom det parlamentariska systemet, men som inte vill se någon större förändring i tolkningen av islam.
Så hur ser det då ut, skall man dödförklara arabiska våren som en demokratisk framgång? Denna tiotusenkronorsfråga besvarar Fazlhashemi. Och han är positiv. Han anser att man måste se upproren för vad de är, att det kanske inte blev någon demokratisk fest och att bakslagen varit många, inte minst för kvinnor och minoritetsgrupper. Men han menar också att så länge man lyckas hålla en jämn balans mellan religiösa och sekulära gruppers inflytande finns det hopp för en demokratisk utveckling. Och kanske viktigast av allt: Medborgarna i länderna har väckts ur en apolitisk dvala. De deltar numera aktivt i samhällsutvecklingen och befolkningen blundar inte längre för politiska övergrepp, utan går ut på gatorna och protesterar.
Lika positiva är inte tongångarna i boken Inget är bara för män, där 15 egyptiska och svenska kvinnliga journalister intervjuat kvinnor i Egypten om deras deltagande i revolutionen och syn på situationen i landet.
Frasen ”En stulen revolution” fastnar i bakhuvudet under läsningen. Inte minst då journalisten Samia Bakry undrar om det var värt att kvinnor offrade sina liv i revolutionen, då de ändå marginaliseras när det postrevolutionära samhället skall organiseras. Eller när Cecilia Uddén syrligt frågar sig om namnet Mohammed verkligen är tre gånger vanligare än könet kvinna i Egypten, vilket är fallet i parlamentet. Andra tar upp hur de sexuella trakasserierna på Tahrirtorget eskalerat efter revolutionen. De pratar om oskuldstesterna och kvinnan i den blå bh:n.
Men frasens tuggande på hjärnbarken avtar då äldre kvinnor på landsbygden kommer till tals. Deras röster blandas med revolutionärernas och en stolthet över generationers segdragna kamp infinner sig. Där är kvinnor som gjort uppror, som gift sig av kärlek, som arbetar med mansdominerade sysslor och som vägrar låta sina döttrar könsstympas. Decennier av lågintensiv krigsföring för vidgade livsutrymmen, framsteg och bakslag i en salig röra.
Och kampen har gett resultat, utvecklingen har gått framåt på vissa plan. Men bilden är inte entydig. Det egyptiska samhället blir alltmer konservativt. För tjugo år sedan var slöjor ett ovanligt inslag på Kairos gator. Korta kjolar förekom och män som sextrakasserade kvinnor straffades. I dag är detta ett minne blott.
Samtidigt, den feministiska kampen i Mellanöstern handlar om mer än slöjan. Bland kvinnorna i boken finns sekulära och salafister, liberala muslimer och kopter. Medelklassen, arbetarklassen och överklassen. Alla förenas de i kampen för Egyptens kvinnor.
Den textmässiga kvalitén är inte alltid hög i Inget är bara för män, men nästan alltid går det att förbise. Det finns en rörelse i boken, den vill framåt. En kämparanda som gör mig inspirerad. Jag vill också vara en del av en inkluderande feministisk rörelse.
Maria Carlsson
Dagens Arena publicerar Göran Greiders idéer för ett nytt klassmedvetande fram till 1 maj, några idéer i taget. Alla de 54 idéerna finns publicerade i nya numret Magasinet Arena, nr 2 2013, som finns i butik från och med 23 april. Prenumerera – få tidningen före alla andra. Du får 6 nr för bara 395 kr. Läs mer här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
