Den glömda folkhemssjukan

Då och då blixtrar den till i debatten, psykiatrin. Ofta handlar det om till synes ”obegripliga” våldsdåd: kvinnan i Växjö som misstänks ha mördat minst två män, den så kallade järnspettsmannen, Mihajlo Mihajlovic.

Gemensamt för samtliga tillfällen är att det under en tid råder fullständig konsensus att psykiatrin har ”misslyckats”, att tillståndet är förfärligt och att det inte borde få ”gå till på det här viset”. Därefter händer – ingenting. Tills nästa gång någon exploderar i våldsamhet.

Under tiden pågår vardagen för hundratusentals människor som lider av psykisk ohälsa. Varannan kvinna och var fjärde man (den senare siffran är förmodligen grovt underskattad eftersom läkare, i enlighet med populära maskulinitetsföreställningar, ofta missar depressioner hos män) kommer någon gång att drabbas av depression.

Depression är folksjukdom, en dödlig sådan. Det gäller inte bara ökad självmordrisk. Deprimerade människor lider även av högre risk att dö av till exempel hjärt- och kärlsjukdomar. Depression är heller inget man kan ta sig ur genom att ”skärpa sig”, det är en sjukdom som behöver medicinsk behandling – på samma sätt som cancer eller benbrott.

Det här vet sjukvården. Problemet är att den saknar resurser. För att komma ifråga för annan vård än tabletter – och i bästa fall ett samtal med en landstingsterapeut efter minst en månads väntan – måste du vara så sjuk att det är en fara för ditt eller andras liv.

Det är inte bara ett djupt cyniskt förhållningssätt – ingen skulle drömma om att behandla en cancerpatient på samma sätt – det kostar även samhället enorma summor i sjukskrivningar och arbetsfrånvaro. Människor som lider av psykisk ohälsa ställer sällan politiska krav. Men det är politik det handlar om. Sverige behöver fler vårdplatser – även för dem som inte står i begrepp att ta livet av sig.

Det kommer att kosta pengar. Men om vi ska mäta välstånd efter hur ett samhälle tar hand om sina svagaste är Sverige i dag ett väldigt fattigt samhälle. Inte ens de som säger sig stå upp för de mindre bemedlade verkar bry sig: På hundra sidor rödgrön budgetmotion nämns inte psykiatrin en enda gång.