Hon förstår hur det finansiella systemet fungerar. Och hon kritiserar det. Senatorn Elizabeth Warren har intagit rollen som Washingtons progressiva hjälte. Läs ett utdrag ur Martin Gelins porträtt i Magasinet Arena.
Ett tydligt tecken på att den antistatliga vinden har börjat mojna i USA är att även framträdande republikaner börjat tona ner retoriken om “Washington” som roten till allt ont.
Efter Romneys nederlag i november hördes de vanliga, förutsägbara rösterna som skyllde förlusten på att kandidaten inte varit tillräckligt konservativ. Men de skarpare republikanska strategerna har ägnat vintern åt en helt annan analys. Enligt dem förlorade man valet till stor del för att väljarna upplevde det som om Romney och Ryan stod för en grundläggande attack på välfärdsstaten, Obamas sjukvårdsreform och potentialen för gemensamma investeringar i allmänhet.
Stuart Stevens, som var Mitt Romneys kampanjchef i fjol, förklarade i en intervju i januari att Romneys rekordlåga stöd från latinamerikanska väljare – ett av de främsta skälen till hans nederlag – inte berodde på invandringspolitiken, utan på “Obamacare”, sjukvårdsreformen som har starkt stöd av latinamerikanska familjer, medan Romney baserade sin kampanj på löften om att upphäva den.
Den republikanska talskrivaren och debattören Michael Gerson efterfrågade nyligen ett parti som slutar se staten som “något enhetligt negativt” och i stället förstår att “staten kan vara en katalysator för att aktivt bemyndiga individer, familjer och samhället i stort”.
Karl Rove har startat en ny kampanjorganisation, Conservative Victory Fund, där nyckelordet är just “victory” . Det uttalade syftet är att hålla kandidater som kan uppfattas som extrema eller allt för frispråkiga – som Todd Akin och Richard Mourdock gjorde 2012, eller Sharron Angle och Christine O’Donnell 2010 – borta från att primärvalsutmana mer valbara republikaner. Rove framställer det som ett pragmatiskt projekt, men det handlar egentligen om att erkänna ett ideologiskt nederlag: många av de frågor som brukade vara valvinnare för Republikanerna har nu blivit skälet till att de förlorar val.
Peggy Noonan, Reagan-lojalisten på Wall Street Journal, säger att Republikanerna lider av att man inte har en trovärdig berättelse om den amerikanska finanskraschen, då man vägrar se några problem alls på Wall Street utan hellre skyller hela kraschen på Barney Frank, Fannie & Freddie och slarviga, svarta familjer.
David Frum, skrev i sin bok Why Romney Lost, utgiven strax efter valet:
“De som hävdar att Republikanerna borde renodla sin ideologi efter 2012-valet borde fråga sig om partiet skulle ha gjort bättre ifrån sig om de lovat ännu större skattesänkningar för de rikaste och sett till att färre amerikaner får Medicaid eller matkuponger? Skulle vi ha gjort bättre ifrån oss om vi lovat att bannlysa abort och samkönade äktenskap? Om vi lovat att starta fler krig?”
Den vassa republikanska opinionsanalytikern Frank Luntz, som är bättre än många andra på att veta vart vindarna blåser, har också instruerat partiet att överge den radikala attacken på “staten” som präglat partiets retorik sedan Reagan, och som blivit partiets viktigaste talepunkt sedan Obama blev president.
När dagens radikala republikaner pratar om att minimera statsapparaten är de “fast i 1980-talets ideologiska språk”, enligt Luntz. Att tala om att “effektivisera statsapparaten” är däremot “samtidens språk”, säger han.
Det råkar också vara Barack Obamas och Elizabeth Warrens språk.
Elizabeth Warrens status som progressiv hjälte är inget som hänt över en natt, utan snarare resultatet av två decenniers ihärdigt arbete för demokratiska hjärtefrågor, såväl som faktumet att hon är en av få senatorer som med egna ögon har sett hur utsatta amerikanska medelklassfamiljer kan vara.
Hon föddes 1949 i Oklahoma City. Mamma arbetade som butiksbiträde på varuhuset Sears, pappa var vaktmästare och städare.
Hon gifte sig när hon var 19, blev mamma när hon var 21 och började arbeta som lågavlönad grundskolelärare för barn med inlärningssvårigheter innan hon påbörjade juridikstudier på Rutgers University. Därifrån avancerade hon till University of Texas i Austin där hon skrev sin första bok, “As We Forgive Our Debtors”, om personliga konkurser, som kom ut 1989.
Boken skildrade den amerikanska medelklassens ömtåliga situation: ett förlorat jobb, en långvarig sjukdom, en skilsmässa eller räntehöjningar på bolånet kunde vara det enda som skilde ett tryggt medelklassliv från ekonomisk katastrof.
Warren beskrev framför allt den nyligen avreglerade kreditkortsindustrin och finanssektorns allt mer sluga metoder för att exploatera ömtåliga kunder. Hon formulerade en av de första breda attackerna på den amerikanska kreditkortsindustrin, där det sena 1980-talets överkonsumtion hade skapat ett nytt samhällsproblem: folk som inte hade råd att betala sina växande kreditkortsskulder skaffade helt enkelt nya kreditkort för att betala av skulderna. De avregleringar som skett under Reagan-åren gjorde att det blev tillåtet, och förföriskt enkelt, för låginkomsttagare att skaffa sig fem, sex, sju olika kreditkort, som sedan användes för att betala av varandra, medan de ackumulerade räntorna exploderade.
Även i kommande böcker återkom Warren till denna berättelse om den amerikanska medelklassens ömtålighet. Hon skildrar den amerikanska ekonomin som ett slags luftslott, där allt fungerar så länge allt fungerar, men där minsta snedsteg, sjukdom och svårighet kan leda rakt ner i fördärvet, vilket inte bara får tragiska konsekvenser för de drabbade familjerna, utan även för ekonomin i stort.
Det är inte bara “fattiga” amerikaner som lider av dessa problem, utan det är vad man i USA brukar omtala som den stora, breda medelklassen. Warren gillar att prata om folk som “arbetar hårt och följer alla regler”, men som ändå hamnar i hopplösa ekonomiska situationer.
Frågan Warren ständigt ställer sig är: Hur kan man skapa en tryggare medelklass?
Under sin valkampanj i fjol lyckades hon på ett elegant sätt formulera samma berättelse så att den fick känslomässigt genomslag för väljarna i Massachusetts. Hon sade inte att Washington ska växa eller bli starkare – ett omöjligt budskap i en tid med så lågt förtroende för staten – utan i stället sade hon: Det är dags att Washington börjar fungera för sådana som er, alla de “arbetande familjer” som inte är beväpnade med en “armé av lobbyister”.
Detta är kärnan i Warrens nuvarande argument. Hennes kommande bok “Rigged” handlar, enligt henne själv, om “hur det ekonomiska systemet är riggat mot familjer som arbetar hårt och följer reglerna, medan det är riggat för de som redan har pengar och makt”.
Det var ett budskap som hjälpte henne att vinna med besked mot Scott Brown: 54 procent mot 46 procent. Redan tidigt på valnatten befästes detta resultat och skvallrade om att det skulle bli en bra natt för Demokraterna – det var inte bara det att Obama blev omvald, man expanderade dessutom sitt övertag i senaten, där man också slog rekord i antalet kvinnliga senatorer.
Martin Gelin
Detta är ett utdrag ur en längre text om Elizabet Warren publicerad i Arena #2 2013.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
