Hollande kämpar mot klockan

Vad är det för fel på den nye franska presidenten François Hollande?

Hans valkampanj för ett år sedan gav vänsterväljarna hopp om en annan och bättre ordning. Hollande ville vara monsieur Normal i motsats till den stökige Nicolas Sarkozy, vars politik mest gynnade de rika. Efter ett år i regeringsställning har emellertid hans opinionssiffror nått botten och i franska tidningar är han numera omdöpt till monsieur Svag.

Är det verkligen rättvist?

Dessvärre finns ingen gudomlig rättvisa i politiken. Det har inte hjälpt att Hollande fullföljt vallöften om att höja minimilönerna, att anställa 60 000 nya lärare och att införa rätt till samkönade äktenskap.

Den nye presidenten har nämligen haft en märkvärdig oförmåga att kunna sälja till väljarna vad hans regering faktiskt gjort. Och dessa franska väljare kryssar ogenerat mellan en revolutionär tradition att förakta makten och att ändå vilja ha en makt som brer ut sig och tar för sig.

De tröttnade på Sarkozy och fick en annan typ som president. Men nu vänds Hollandes vanlighet emot honom.

Fixeringen i debatten vid Hollandes personlighet döljer de strukturella svagheterna i fransk politik.

Han kan visserligen inte skylla på att han har en fientlig kongress emot sig som Barack Obama i USA. Hollandes majoritet i nationalförsamlingen är i princip betryggande. Men Socialistpartiet är kluvet, olika fraktioner i regeringen grälar med varandra.

En betydande strukturell svaghet är en lika stor offentlig sektor som i de nordiska länderna, men inte riktigt med den fart på ekonomin som på ett betryggande sätt kan finansiera den. Hollande har därför lovat att återindustrialisera Frankrike. Reformer som syftar till det – sänkta arbetsgivaravgifter, en statlig investeringsbank och ett avtal som gör att arbetsgivarna kan korta arbetstiden i stället för att avskeda folk – har hittills inte hjälpt.

Industriproduktionen sjunker i stället och arbetslösheten stiger.

Hollande kämpar alltså mot klockan. EU:s besked om att Frankrike får ytterligare två år innan besparingsmålen ska nås, ger landet en chans att inte bara spara utan också blanda in lite mer av tillväxtåtgärder i politiken.

Presidentens återkommande budskap till väljarna är därför att visa tålamod. Men défiance, det franska politikerföraktet viker inte. Budgetministern Jérôme Cahuzac, med pengar på konton i Schweiz och som Hollande i det längsta försvarade, bekräftar många väljares bild av att höger eller vänster, det är same shit.

Till detta kommer opinionsmätningar som visar på en kraftig högervridning. Fler än tidigare i Frankrike är emot omfördelning mellan fattiga och rika, emot en stark stat och emot invandrare. Det är en bekräftelse på att den ekonomiska liberalismen som gick in i väggen med finanskrisen inte med någon slags automatik har ökat vänsterns trovärdighet.

Kanske handlar det om att man ofta inte har några egna alternativ. Allt sedan den nyvalde franske presidenten Mitterrand 1983 försökte med en tydlig vänsterpolitik och snabbt maldes ner av finansmarknaderna, har det varit uppenbart att marginalerna för att driva klassisk socialdemokratisk politik har minskat.

Nackdelarna med globaliseringen, som då bara var i sin linda, slår nu med igenom med full kraft. Och socialdemokrater i land efter land känner sig tvingade att anamma redan misskrediterade liberala ekonomiska doktriner.

Typiskt är att Hollandes morska vallöfte att omförhandla EU:s famösa europakt runnit ut i sanden. De svenska Socialdemokraternas ängslan att vilja ta bort överskottsmålet är väl ett tecken på samma sak.

Stefan Löfvens linje är att som Hollande skapa nya jobb genom en exportorienterad näringspolitik. Men vem ska köpa dessa varor och tjänster i en omvärld av fallande efterfrågan?

Det är ännu för tidigt att döma ut Hollandes linje. Men skulle han misslyckas är det svårt att tro att andra kan lyckas.