Flyktingarnas hungerstrejk är ett wake up-call

Den senaste månaden har ett 20-tal flyktingar, de flesta från Afghanistan, slutat att äta och dricka i vädjan om att få stanna i Sverige. I går kväll avbröts hungerstrejken i Boden, men flyktingarna i Holmsund och Gävle strejkar fortfarande. Tänk om det inte är flyktingarnas desperata kampmetod som är mest obegriplig – utan den svenska flyktingpolitiken?

”I stället för att åka tillbaka och dö väljer jag att dö här”, sa en av afghanerna i Boden till Norrbottens-Kuriren innan han fick munnen igentejpad och inledde sin hungerstrejk.

Samhället har stått handfallet. Migrationsverket har förklarat asylsystemet, som bygger på individuella prövningar och överklaganden i domstol. Frivilliga har försökt rädda livet på de hungerstrejkande genom att förmå dem att söka andra vägar. Ambulanser har gått i skytteltrafik och poliser har sänts att medla. Samtidigt har regeringen försökt undvika inblandning. Ministrar får ju, troligtvis till sin stora lättnad, inte uttala sig om enskilda fall.

Många gör det enkelt för sig och säger att regler är till för att följas: ”Man ska naturligtvis inte kunna hungerstrejka sig till uppehållstillstånd i Sverige, då brakar ju hela asylsystemet samman.”

Andra blir villrådiga och försöker att blunda. Det är ju djupt obehagligt när människor är så desperata att leva att de är beredda att svälta sig till döds. När förföljelsen och förtrycket i Afghanistan inte längre bara pågår långt där borta, utan får direkta konsekvenser mitt ibland oss. Här i trygga Sverige.

Norrländska Socialdemokraten har gått igenom åtta beslut från Migrationsdomstolen som gäller hungerstrejkande i Boden. Domstolen tror på flera av deras berättelser. Men skyddsskälen bedöms inte vara tillräckliga. Tre av dem anses kunna fly inom Afghanistan, till exempel till Kabul eller Mazar-e-Sharif.

Migrationsverket brukar försvara avvisningar till Afghanistan med att 75 procent ändå får stanna. Men Anders Fänge, mångårig platschef för Svenska Afghanistankommittén och en av Sveriges främsta experter på landet, är kritisk.

”Jag tycker att man ska titta närmare på om man över huvud taget kan skicka tillbaka människor till Afghanistan. I synnerhet eftersom så gott som alla oberoende bedömare förutser en osäker framtid med allt värre våldsamheter och en allvarligare krigssituation”, säger han till NSD.

Flyktingarnas hungerstrejk är ett wake up-call för den svenska flyktingpolitiken, inte bara när det gäller Afghanistan. Den svenska debatten om flyktingfrågor tenderar att avhumaniseras. Vi har en migrationsminister som talar om flyktingar som ”volymer”. Människor som flyr till Sverige behandlas allt oftare som blott pinnar i en statistik.

Men det är människor det handlar om – människor som så gärna vill överleva att de riskerar att dö i flykten. Precis så svår kommer flyktingfrågan alltid att vara. Därför måste flyktingpolitiken alltid vara generös. Den är på liv och död.