Uddevallamodellen utvecklades under den svenska modellens guldålder, för att sedan tyna bort. Men tanken på att involvera de anställda i hela produktionskedjan är inte död.
Det är sent 1980-tal, kromet glänser i solen och rad på rad av splitternya Volvobilar står parkerade utanför bilfabriken i Uddevalla. Men något är annorlunda med bilarna här. I stället för att arbetstagarna står vid ett löpande band arbetar fabriken enligt Uddevallamodellen.
Uddevallamodellen innebär att bildelarna transporteras ut till arbetsstationer där arbetslag bygger hela bilen eller en stor del av den. Uddevallamodellens framväxt sammanfaller med den svenska modellens storhetstid. Fyra år senare, år 1993, råder överproduktion. Tillsammans med 1990-talskrisen och de nyliberala teoriernas allt starkare grepp om samhället är det över.
Två decennier senare och i en ny rapport återvänder ett antal forskare till modellen. De ställer frågan om den kan spela någon roll på dagens globaliserade arbetsmarknad. Dagens Arena har intervjuat rapportens redaktör Åke Sandberg.
Berätta om Uddevallamodellen, varför är den intressant?
– Bilindustrin har länge varit en föregångare där många nya idéer har utvecklats. Trycket på att vara effektiv i den globala konkurrensen är hårt. Det gäller att hitta nya former för organisation och produktion.
– Uddevallamodellen är väldigt intressant för den bröt totalt med löpande band och hård styrning av arbetstagarna. Det var en radikal idé, för sin tid och är så än i dag.
Vad gav arbetssättet för effekt på arbetsmiljön i fabriken?
– De som arbetade i Uddevallafabriken var mycket kvalificerade. De hade ju grepp över en hel bil. De kunde föreställa sig bilen i sitt huvud och sedan bygga bilen, till skillnad från att upprepa samma sak om och om igen vid ett band.
– För arbetsmiljön var det på många punkter bra för att man hade ett varierat jobb. Man fick inte de ensidiga förslitningsproblemen. Men det kunde bli tufft grupptryck och stress, och även om arbetscykeln varade flera timmar och inte få minuter, uppfattades det ofta som repetitivt.
Hur kom det sig att Uddevallamodellen försvann?
– Från företagsledningens sida menade man att det blev för långa transporttider från Göteborg till Uddevalla. Uddevalla var bara en monteringsfabrik och inte en hel fabrik. Men det var nog i själva verket så att i internationella produktionskedjor var Uddevalla för annorlunda i sitt arbetssätt.
– När Uddevallamodellen lades ner hade Sverige också förlorat tron på sig själv. I Sverige var det kris, räntorna skenade och arbetslösheten började växa. Det var ett land och en fabrik som hade tappat sin självbild och sitt självförtroende. Volvo hittade då ”lean production” med nygamla löpande band och Sverige började samtidigt söka sig mot mer nyliberala lösningar.
– Det var en kris både på företags- och samhällsnivå. Med en arbetslöshet som växte behövde inte företagen anstränga sig för att hitta arbetskraft även för ett löpandebandjobb.
Skulle Uddevallamodellen vara möjlig i dag?
– Det här är en alternativ väg till att skapa låglönejobb och en större låglönesektor. Uddevallamodellen kanske inte är möjlig för storskalig bilproduktion men i andra verksamheter. Det man fortfarande kan lära sig av är helhetsvisionen: Kvalificerade anställda som arbetar i arbetslag där anställda och arbetsledning samverkar och man bryter upp hierarkierna.
– I Uddevalla var de anställda väldigt kunniga och kunde bidra till hur produkten skulle kunna utvecklas, innovationer drevs från golvet. De hade stor autonomi och det förutsätter ett samhälle som satsar på kvalificerad utbildning för alla, och med avancerad demokrati i arbetslivet. Modeller för arbetsorganisering och samhällsmodellen hänger samman i en ”svensk modell”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
