Coca-Colas agerande är rotad i en förment offervillig curlingkultur, där officiella institutioner idkar självcensur.
I Coca-Colas sommarkampanj har man valt att byta ut Coke-loggan på flaskor och burkar mot de 144 förnamn som är vanligast i Sverige i åldersgruppen 12–29. Nästan, i alla fall. Tre namn som ligger högt på listan är bortplockade: Max och Felix, som ju också är namn på andra varumärken, och – förstås – Mohammed.
Officiellt svävar läskjätten lite på målet kring varför man har tagit bort Mohammed. Än handlar det om att produkten är förknippad med USA, än om att man vill respektera namnets religiösa innebörd. Men det är inte särskilt svårt att förstå hur Coca-Cola tänker: De vill helt enkelt skydda sitt varumärke mot den tänkta kritikstormen från arga muslimer som sett profetens heliga namn på en imperialistläsk. Att den kritikstormen sannolikt är ett hjärnspöke är mindre viktigt. För tänk om! Då är det bättre att ta bort namnet, eftersom konsekvensen av det – att en handfull PK-twittrare blir griniga – är så mycket lättare att ta.
Kommersiellt är logiken enkel. Men Coca-Colas agerande är rotad i en förment offervillig curlingkultur, där officiella institutioner idkar självcensur efter en påhittad uppfattning om hur olika minoriteter (oftast muslimer) kan ta illa upp. Ett uppmärksammat exempel var när ett par privatpersoner protesterade mot en dansföreställning på Kulturhuset i Stockholm, eftersom den innehöll en tonsatt bön ur Koranen. Kulturhuset stelnade till i panik och ställde in föreställningen – för att man inte ville riskera att kränka muslimer.
Sådana handlingar har två effekter. Dels ger man rasisterna vatten på sin kvarn när de hävdar att ”muslimerna tillåts styra Sverige” och liknande dumheter. För det andra andas beteendet förakt mot svenska muslimer. Hela idén om att ”tillgodose muslimska önskemål” bygger på föreställningen att Sveriges muslimer har en kollektiv vilja. Att de alla tänker likadant, och att de alla kan representeras av den privatperson som skriker högst. Ett resonemang som är ungefär lika intelligent som att tro att den svenska konstpubliken bäst representeras av din sure granne som säger ”a men det där skulle en treåring ha kunnat göra!”.
Merparten av Sveriges muslimer bryr sig förmodligen inte det minsta om att en bön framförs i en dansföreställning. Merparten av muslimerna tycker förmodligen också bara att det är roligt att se muslimska namn i majoritetskulturens offentlighet. (Och ärligt talat, om profetens namn vore så där outtalbart heligt som Coca-Cola tycks tro, skulle väl inte vart och vartannat muslimfött gossebarn döpas till det?)
Självcensuren må ha ett antirasistiskt eller tolerant syfte. Men i praktiken får den ett rasistiskt resultat, eftersom den utgår från en syn på muslimer som att de delar samma auktoritära hjärna – och behandlar dem därefter.
Det må möjligen inte vara så allvarligt när det handlar om trivialiteter som läskedrycker och dansföreställningar. Men vad händer när man tillämpar det tänkandet på mänskliga rättigheter? Vad blir till exempel konsekvensen för kvinnor och HBT-personer med muslimsk bakgrund om extremister får sin vilja igenom i toleransens namn?
Svaret är något mycket otäckare än vanligt förtryck: ett samhälleligt sanktionerat förtryck, utan någon annan motivering än att de förtryckta haft oturen att tillhöra fel minoritet.
Det finns ett ord för en sådan samhällsordning.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
