Opinionsläget är tre månader före valdagen, ja, motsägelsefullt. De rödgröna har under flera år haft ett stort – om än krympande – övertag. SCB-undersökningen förra veckan visade ett stort rödgrönt övertag, medan SIFO-undersökningen några dagar senare gav de borgerliga en liten majoritet.
Historiskt sett har vänster- och högerblocken varit jämnstarka. Men efter 1992 har borgerligheten varit långt från regeringsmakten. 2006 års val var i denna mening ett slags normalisering av svensk inrikespolitik. Reinfeldt vann valet med bara drygt två procent. Fast han agerade som om han vunnit en jordskredsseger.
Det normala är att en nytillträdd regering förlorar några procent i nästkommande val. I så fall skulle Mona Sahlin vinna höstens val med någon procentenhet. Men historia är en sak. Under de senaste åren har opinionen svängt. Läget är osäkert. Det som var normalt i går behöver inte vara det i år.
Att borgerliga opinionsbildare inte riktigt vill tro på opinionsundersökningar som tyder på regeringsskifte i höst är inte ägnat att förvåna. Regeringens spindoktorer lyckades också sätta bilden efter SCB-undersökningen. ”Rådata” skulle göra gällande att det i själva verket var helt jämnt. Den alltid lika propagandistiske Per Gudmundson triumferade i Svenska Dagbladet: ”SCB är rökt”. På så sätt reproduceras bilden att de rödgröna är illa ute.
De borgerliga attackerar återkommande Mona Sahlin och fokus ligger ofta på hennes låga förtroendesiffror. Fredrik Reinfeldt ligger bättre till härvidlag. Kom ihåg att Göran Persson hade större förtroende i dessa mätningar än Fredrik Reinfeldt inför 2006 men förlorade ändå valet. Carl Bilds stod högt i kurs i liknande mätningar 1998, med det blev ändå hans sista valrörelse som partiledare.
Men visst, oppositionen har ett problem. Internt och i det rödgröna samarbetet har Mona Sahlin en stark ställning. Hon vinner de flesta debatter mot Fredrik Reinfeldt. Men i det mediala spelet kommer hon inte till sin rätt. Och de borgerliga spindoktorerna är skickligare än de rödgröna.
Vidare står Socialdemokraterna och stampar. Valresultatet 2006 på 34,99 var historiskt lågt. Och nu ligger S kvar där, eller ännu lägre. Detta blir ännu en berättelse om rödgrön svaghet. Vidare antyds att det är vänstern och de gröna som nu håller i taktpinnen och formulerar politiken. Men i de centrala politiska frågorna får Mona Sahlin igenom sin linje.
Sahlin har genom det rödgröna samarbetet satt det egna partiintresset i andra hand och därigenom legitimerat Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Framför allt de gröna har vunnit nya väljare. Men vilket parti som stärks i det långa loppet är en annan femma. Ledarskap är inte bara att ”lyssna på rörelsen”. En ledare måste ibland ställa sig ovanför den egna partikaderns lock och rop. Mona Sahlin har visat ledarskap som på kort sikt kostat men som på lång sikt kan visa sig historiskt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
