Under 250 år har Europa och Nordamerika dominerat världen. Den epoken är över; inte om några decennier — utan nu. Förändringen är enorm och konsekvenserna stora. Den politiska och ekonomiska makten migrerar och tidigare självklarheter upphör. Världen verkar äntligen bli postkolonial på allvar.
Årets Human Development Report, från FN-organet UNDP, har det här stora skiftet som tema. Den heter ”The Rising South”. De första meningarna är omtumlande: ”Syds uppgång saknar historiskt motstycke i hastighet och omfattning. Aldrig har levnadsförhållanden och framtidsutsikter för så många människor förändrats så snabbt och dramatiskt.”
Det handlar inte längre bara om Kina eller de så kallade BRIC-länderna. De har blivit draghjälp för länder och regioner över hela Syd som nu börjat utvecklas i positiva spiraler. Det gäller även Afrika söder om Sahara, en kontinent som för bara tio år sedan utmålades som hopplös.
Om några decennier kommer antagligen 2008 betraktas som vändpunkten. Länderna i Syd påverkades förvånansvärt lite av finanskraschen och världsekonomin blev beroende av södra halvklotets tillväxtzoner. Handel, bistånd, investeringar och politiska erfarenheter strömmar nu i växande grad mellan länderna i Syd. Det ensidiga beroendet av euroamerika övergår i mer sammansatta mönster.
Med egna valutafonder och regleringar påverkar Syd det globala finansiella systemet till det bättre. En tredjedel av världens produktion och konsumtion hör hemma i Syd. En majoritet av den globala medelklassen bor där. Millenniemålet att halvera fattigdomen är redan uppnått. Utbildningsnivåerna stiger. Hälsoläget förbättras. UNDP framhåller Ghana, Bangladesh, Vietnam, Mexiko, Uganda och andra länder som fortfarande är fattiga men som har lyckats vända utvecklingen rätt.
UNDP mäter utveckling i HDI (Human Development Index), som är ett alternativ till BNP och bland annat innefattar utbildning, hälsa och inkomster. I dag har alla länder i Syd, utom två (Zimbabwe och Lesotho), högre HDI än de hade 1990. Metropoler som São Paulo och Shanghai har nu lika hög HDI som Europa.
Rapporten provocerar, på ett härligt sätt, den utbredda inställningen inom Europas vänster att allt går åt helvete. Varför är det så svårt att se motsatsen? Svaret är kanske ett allmäneuropeiskt behov att skapa skyddslappar mot global marginalisering. Det är begripligt. Men farligt. Hur ska man då kunna förstå världen?
Allt är naturligtvis inte bra. UNDP varnar för växande ojämlikhet i många länder. De pekar på kvinnors rättigheter som ett underskattat problem. I några länder, som Indien, ökar det som kallas infanticide: Nyfödda flickbarn dödas och foster med kvinnligt kön aborteras.
Orsakerna till det växande välståndet är lokala, uppfinningsrika och pragmatiska. Men förutsättningarna verkar alltid vara en aktiv och stark stat, närhet till de globala marknaderna och investeringar i all slags infrastruktur, från skolor till vägar. Glöm nyliberalismen och fixeringen vid ideala marknadsförhållanden. Det här handlar om statens återkomst.
UNDP bekräftar den slutsats ekonomerna Daron Acemoglu och James A Robinson förra året drog i boken ”Why Nations Fail”: Nyckelordet är politik. 2013 får Ghana betalt för de kloka investeringar som började göras redan på 1960-talet i utbildning och skolor för alla.
The Rising South kommer tvinga fram helt nya institutioner och politiska strukturer. BRIC-länderna har nyligen beslutat om en egen utvecklingsbank. För Europa är konsekvenserna påtagliga: G8 är redan irrelevant, snart kommer bara något enstaka europeiskt land kvala in i G20, det är bisarrt att Storbritannien och Frankrike ska vara ständiga medlemmar i FN:s säkerhetsråd.
Ska Europa finnas kvar i globala sammanhang kan det bara ske om EU får representera de olika länderna. Var och en för sig förvandlas de nu svindlande snabbt till globala dvärgar. 250 år av dominans är slut. Hur känns det?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.