Ett spöke går runt Europa. Nej, inte kommunismens spöke som i de klassiska formuleringarna från 1848 års manifest. I dag är det budgetunderskott och statsskulder som är spöket som sätter skräck i Europas regeringskanslier och som överallt och till varje pris ska bekämpas.
En häftig kritik har mött de stora besparingspaket som hittills har pressats fram. Några säger att nedskärningarna är orättvisa, slår hårdast mot de svagaste. Det kan kanske hanteras, om det går att övertyga medborgarna om att bättre tider kommer efter budgetsaneringarna.
Men blir det bättre? De som inbillar sig att stater kan spara sig till välstånd, pläderar i praktiken för en återgång till 1910- och 1920-talens fiskala konservatism, dumheter som skapade Den Stora Depressionen. Sedan kom John Maynard Keynes teorier om en aktiv konjunkturpolitik – att staten ska spendera i dåliga tider, spara när ekonomin går för fullt.
Det är därför Polly Toynbee i The Guardian liknar den nye brittiska premiärministern David Cameron och hans vice Nick Clegg – som häromdagen lade fram ett gigantiskt sparpaket – vid gamla tiders läkare, som trodde att patienten blev frisk genom åderlåtning.
Det finns ingen som helst rationalitet i det skifte av ekonomisk strategi som nu är på väg, bara känslan av att man ”måste”. Som OECD:s ekonomer uttryckt saken, om underskottsländer inte sanerar sina skulder ”riskerar man fientliga reaktioner från finansmarknaderna”.
Det betyder i realiteten att de banker som spekulerat i vansinneslån och som hjälpts undan konkurs av regeringarna, nu anses kompetenta nog att sätta sig till doms över och mästra samma politiker. Vid mäklarborden på bankerna ska det i praktiken avgöras hur höga barnbidragen ska vara och hur mycket en pensionär kan klara sig på i månaden. ”Vem är det som styr – är det regeringarna eller finansmarknaderna?” undrar ekonomiprofessorn Robert Skidelsky i Financial Times.
Det är sorgligt att se hur villrådiga och splittrade politikerna inom EU och G20-gruppen är. Tyskarna har fått till ett fyraårigt nedskärningspaket, men priset är att regeringen närapå kollapsat: ”Merkels regering saknar styrning, påminner om en bil där det enda som fungerar är bromsarna”, skrev Daniel Brössler i Süddeutsche Zeitung nyligen.
Att tillgripa ekonomiska voodoo-konster från 20-talet är att leka med elden i ett Europa fyllt av politisk apati, allt tunnare ekonomiska marginaler för gemene man och främlingsfientlighet. Om inte finansmarknadernas makt kan brytas hotas demokratin, nu som då.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
