Den moderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin avgick i går ur regeringen. Han anförde privata skäl, en utdragen vårdnadstvist med sin tidigare hustru. Det är rimliga och mänskliga motiv för att kasta in handduken. I politikens värld krävs en trygg hemmahamn för att uthärda offentligheten. I Littorins fall handlar det om att försvara att arbetslösheten och utanförskapet stigit, när han och de borgerliga vann valet 2006 på motsatsen. Det kan inte ha varit lätt att kombinera detta med ett familjebråk.
Med Littorins besked krymper moderaternas inre cirkel ännu mer. Före valsegern bestod den av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Sven Otto Littorin, Mikael Odenberg och Ulrica Schenström. Odenberg föll på att han ville ha ett dyrare försvar än finansministern. Schenström fick lämna efter en våt kväll med en journalist. Nu lämnar Littorin. Samtidigt har det funnits ett utanförskap också i regeringen.
Enskilda ministrar har inte haft så mycket att sätta emot Anders Borgs närmast totala dominans över statsminister Reinfeldt. Borg har styrt vad Reinfeldt ska tänka, vad han ska säga, vad saker och ting ska få kosta. Det moderata kompisgänget från förr har vittrat ner. De fem har krympt till två. Man kan förmoda att Littorin i praktiken fått ta skiten för Borgs nationalekonomiska arbetsmarknadsteorier och att statsministern – nu liksom vid tidigare ministerkriser – varit till föga tröst och uppbyggelse för Littorin när han inte tyckt det var lika roligt som förr.
Littorin kastar in handduken i ett läge när arbetsmarknadspolitiken blivit viktigare än någonsin. Mörka moln lägrar sig över vår omvärld och regeringar i Europa skär närmast besinningslöst ner på offentliga utgifter. Om alla Europas stater skär ner, och räntorna framöver höjs kraftigt, var ska efterfrågan och tillväxt komma ifrån? Finansminister Borg hade i måndags på SNS seminarium i Almedalen bara självberöm. Och Sverige är unikt i Europa med sin nuvarande goda tillväxt. Men att många siffror nu vänt beror på en hel del tur, och på att krisen tryckte ner kronans värde, vilket var bra för exporten när det vände.
Samtidigt är risken uppenbar att den skyhöga svenska arbetslösheten biter sig fast som en följd av de europeiska sparprogrammen. Littorin hade gråten i halsen i går, men nu borde debatten handla om de större mänskliga tragedier som väntar. Då räcker det inte med en regering som straffar arbetslösa och ger störst skattesänkningar till de rika. En depression i Europa är ett helt nytt läge som kräver helt nya grepp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
