Ett år efter lanseringen av begreppet ”verklighetens folk” stod Göran Hägglund åter i talarstolen i Almedalen. Den här gången vände han på steken och började indignerat varna för ”overklighetens folk”.
Overklighetens folk är feminister som bränner pengar, normkritiska miljöpartister, vänsterpartister som vill dela på föräldraförsäkringen. Overklighetens folk är alla de som lägger sig i, som är progressiva, tänker kritiskt och ifrågasätter. Overklighetens folk är de rödgröna som straffar alla vanliga hederliga människor som sitter vid sina köksbord (de sitter alltid vid köksborden) för att de lever som de alltid har gjort i någon sorts genuin, ursprunglig, Carl Larsson-idyll. Vid en rödgrön valseger kommer dessa att drabbas en veritabel ofrihetschock – ett ord Hägglund använde inte mindre än 8 gånger.
Men hur overklig Kristdemokraternas verklighet än är så är det ganska intressant vad Göran Hägglund här försöker göra. Även om man inte säger det rakt ut så är partiledningen väl medveten om sin farliga balansakt på fyraprocentsspärren och kämpar därför med näbbar och klor för sitt eget existensberättigande. I ett politiskt landskap där det blivit väldigt trångt i mitten och där Kristdemokraterna har svårt att finna någon syre satsar partiet i stället på en antipolitik, populism och hoppas kunna rida på en våg av politikerförakt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
