Många såg finanskrisen som slutpunkten för den nyliberala epoken. Men ryktet om nyliberalismens död visade sig vara starkt överdrivet.
“Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring.”
Det var Naomi Klein som lät Milton Friedmans ord illustrera det hon såg som nyliberalismens strategiska doktriner: krisutnyttjandet och chockterapin.
Chockdoktrinen kom 2007 och blev en kioskvältare i vänsterkretsar. Men bara något år senare kändes den inaktuell. För vem hade nytta av en bok om ”katastrofkapitalismens uppkomst” när kapitalismen tycktes kollapsa framför våra ögon?
Det var inte heller nyliberalismens verktygslåda som togs i bruk. Den så baktalade staten tvingades rädda den frisläppta finansmarknaden. Och för att undkomma en ny depression lanserade politiker till höger och vänster enorma stimulanspaket.
Det verkade som om Klein hade glömt att också socialdemokratin, vänsterliberalismen och keynesianismen – allt nyliberalismen bekämpat – en gång hade förändrat världen i ett krisläge, under 30-talsdepressionen.
Egentligen hade ju Friedman upplyst om det självklara: att kriser kan öppna en lucka, skapa ett reformutrymme. Och nu öppnade plötsligt finanskrisen för progressiva reformer. Det talades om en historisk brytpunkt, om Keynes återkomst.
Minns bara Newsweeks ”We are all socialists now”. Eller omslaget på Times, där Barack Obama porträtterades som en reinkarnation av Franklin D. Roosevelt.
Men keynesianismens sommar blev kort. Stimulanspaketen avlöstes snart av åtstramningspaket. I USA har högern blockerat fortsatta satsningar, och i euroområdet har trojkan (EU, ECB, IMF) tvingat fram drakoniska nedskärningar, avregleringar och privatiseringar i de länder som fått lån. Allt enligt en mall som hade gjort Milton Friedman belåten.
Våren 2009 lovade också ledande politiker ”hårda världsomfattande regleringar av finansmarknaderna”. Men efter att ha diskuterat läget i finanssektorn med bankfolk och initierade ekonomer måste jag tyvärr konstatera att regleringsförsöken mest blivit halvmesyrer.
Enligt ekonomen Anat Admati (och flera andra) är banksystemet ”lika farligt och skört” som innan krisen. Bankerna är skyhögt belånade, sysslar fortfarande med obskyr spekulation och har dessutom växt sig ännu större, ännu mer oöverskådlig.
Regleringarna – om det så gäller Dodd-Frank-lagen, bankunionen i EU eller det internationella Basel III – ritar om spelplanen, men omvandlar inte systemet.
Så här säger Neil Barofsky, killen som sattes att övervaka TARP (den amerikanska statens räddningsinsats) och som sedan skrev bestsellern Bailout: ”Vi tog ett system som var rakt igenom trasigt, som tvingade världen på knä, och vi bevarade det.” Inget väsentligt har förändrats, menar han, och det är därför upplagt för en ny finanskris.
Ryktet om nyliberalismens död var alltså starkt överdrivet.
Varför blev det ingen ”verklig förändring”? Lobbyism är en viktig faktor, eller snarare det Naomi Klein beskriver som en ”mäktig härskande allians av ett fåtal storföretag och en klass av i allmänhet välbemedlade politiker”.
Klein menar ju också att vi har missförstått nyliberalismen. Bara i retoriken har det handlat om att befria marknaden från staten. I praktiken har nyliberaler erövrat staten och använt den för att främja kapitalets intressen, om det nu är att riva hinder eller att aktivt sponsra och skapa nya marknader för banker, storföretag och riskkapitalbolag.
Men att nyliberalismen – oavsett hur man definierar den – fortfarande är ”alive and kicking” beror också på dålig krisberedskap hos de presumtiva motståndarna.
Eller som Friedman skrev: ”Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp.” Och då gäller det att ”utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag då det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga”.
När det politiskt omöjliga blev det politiskt oundvikliga hösten 2008 togs den amerikanska vänsterliberalismen och den europeiska socialdemokratin på sängen. I jakten på förnyelse hade man ju själv svalt delar av det nyliberala paketet; och tillgången på keynesianskt influerade ekonomer med fräscha idéer var dålig.
2013 är läget delvis ett annat. De progressiva ekonomerna har blivit fler, fått mer på fötterna. Det saknas inte genomtänka förslag på ”verklig förändring”.
Men luckan i historien har stängts. För den här gången.
Vad kan öppna den igen? Som sagt: ”Endast en kris – verklig eller inbillad…”
Kent Werne, frilansskribent och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
