Alexandra Franzén: Kriget som bara blev

USA och dess allierade har förlorat Afghanistankriget. Allt gick fel redan från början i Afghanistan.

Ett krig här och nu är en mycket välskriven och intressant skildring av konflikten i Afghanistan och av hur Sverige plötsligt finner sig involverat i ett krig ”som bara blev” för att citera bokens författare Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.

Det var i januari 2002, i skuggan av terrorattentaten den 11 september året före, som den svenska riksdagen fattade beslutet om att skicka ett fyrtiotal soldater för att under FN-mandat hjälpa den post-talibanska afghanska regimen att upprätthålla säkerheten i Kabul.

Precis som man senare skulle göra i Irakkriget utropade Washington och London segern alltför tidigt. Flera år efteråt fann man sig med ett landsomfattande uppror på halsen. För att slå ned revolten slogs den amerikanskledda jakten på talibaner och medlemmar av al-Qaida (Operation Enduring Freedom) samman med den multinationella fredsstyrkan Isaf där Sverige ingick. Detta innebar i praktiken att den svenska insatsen förändrades från att vara en fredsoperation till ren upprorsbekämpning under 2010. Agrell menar att regeringen inte klargjort detta för riksdagen, utan tvärtom mörkat sanningen i sina propositioner.

Föga förvånande har det blossat upp en massmedial debatt kring dessa uppgifter. Flera moderata och socialdemokratiska riksdagsledamöter har deklarerat att de hela tiden varit insatta i att Sverige sedan ett par år tillbaka befinner sig i krig i Afghanistan, medan flera andra partiers representanter har instämt i Agrells kritik.

Det vittnar om den stora enighet som råder mellan Sveriges två största partier gällande landets utrikes- och säkerhetspolitik och om att informationen mellan dem verkar fungera betydligt bättre än den från regeringen till riksdagen. Ingen av de socialdemokratiska och moderata politiker som offentligt har kritiserat Agrells position har dock förklarat hur Sveriges massmedier eller befolkning skulle kunna få reda på sanningen om den svenska Afghanistaninsatsen när denna verkar ha stannat vid muntliga genomgångar för vissa riksdagsledamöter. Debatten har på inga sätt skingrat känslan av att det 2010 var mycket få personer i Sverige, såväl i som utanför riksdagen, som förstod att Sverige hade tagit steget från att delta i en fredsoperation till att vara engagerat i en av USA styrd upprorsbekämpning baserad på fransmännens krig mot FLN i Algeriet under 50-talet.

Bokens slutsats är klar; USA och dess allierade har förlorat Afghanistankriget. Agrell skriver att ”Väst försökte först bygga demokrati utan att det fanns en stat och sedan en statsapparat utan att det fanns en nation. Allt gick fel från början och hade egentligen inga förutsättningar att gå på något annat sätt”.

Agrell menar dock att man också kan se kriget som något från Afghanistan helt frånskilt, som ett skeende där västländerna tillsammans visar varandra att man kan planera, genomföra och dra sig ur ett gemensamt projekt utan alltför stora inbördes konflikter. Han understryker att utifrån den synvinkeln är kriget i Afghanistan inget misslyckande utan tvärtom en framgång. Det är en mycket intressant tanke, speciellt som den ger en logisk förklaring till varför exempelvis Sverige, en stat som helt saknar naturliga strategiska intressen i Afghanistan, har soldater stationerade i landet sedan över ett decennium tillbaka.

Ett krig här och nu tar upp en mängd intressanta frågor om USA:s och Sveriges säkerhetspolitik, om svensk förvaltning samt om försvarsmaktens roll i dagens samhälle. Det är ett verk som jag är övertygad om att såväl svenska Afghanistanveteraner som Vänsterpartiets riksdagsledamöter kan läsa med stor behållning. Wilhelm Agrell har arbetat först inom den militära underrättelsetjänsten och senare vid Lunds universitet med utrikes- och säkerhetspolitik. En stor del av styrkan i hans böcker kommer från att han kan frågorna utan och innan såväl praktiskt som teoretiskt.

Han ryggar heller aldrig tillbaka från sina slutsatser hur odogmatiska eller kontroversiella dessa än kan tänkas vara. Det är därför alltid spännande att läsa det han skriver. Ett krig här och nu utgör inget undantag från den regeln.

Alexandra Franzén