Efter oroligheterna i Stockholms förorter har plötsligt glesbygdens befolkning blivit föremål för politisk analys.
Antingen sägs det att förortsfolket och glesbygdsfolket har det lika illa – men att de senare minsann inte ställer till med några upplopp för det. Eller så hävdas att förortsborna och glesbygdsborna borde slå sig samman i kampen. Förorten betecknas då vanligen som ”invandrare” och glesbygden som ”arbetare”.
Det är lätt att bli matt av sådana stereotypa beskrivningar av verkligheten. Visst kan fattigdom, utanförskap och marginalisering råda i både förorter och bruksorter. De ökande klyftorna gör att landet slits isär på flera sätt samtidigt – inom städer och mellan stad och landsbygd. Ojämlikheten leder till segregering.
”Den som är hänvisad till en stigmatiserad adress är stämplad som förlorare innan korten ens är synade”, som Ove Sernhede, professor på Centrum för urbana studier, uttrycker det.
Ju närmare den ekonomiska och politiska maktens centrum du befinner dig, desto mindre är risken att mötas av fördomar och orättvisor. Det avståndet är inte alltid fysiskt. Människor som upplever social nedrustning i Husby delar en hel del erfarenheter med invånarna i bruksorter präglade av arbetslöshet och utflyttning.
Britta Flinkfeldt Jansson, socialdemokratiskt kommunalråd i Arjeplog, ägnar stor kraft åt att bekämpa myterna om Norrbotten. Fördomar som säger att alla driftiga människor flyttar från länet. Att norrbottningar går på bidrag i stället för att bidra till landet. Helt enkelt, att regionen och dess befolkning är mer tärande än närande.
– Vi norrbottningar har lätt att gå med tårna inåt och att titta ner i marken. När vi kommer till andra platser i Sverige tar vi genast efter deras dialekt. Det är en skada i själen vi har, att vi inte är stolta över vårt ursprung, säger Flinkfeldt Jansson.
I succéromanen Populärmusik från Vittula, som skildrar livet i Tornedalen, tar även författaren Mikael Niemi upp känslor av exkludering. ”Det var en uppväxt av brist”, skriver han. ”Inte en materiell sådan, där hade vi så vi klarade oss, utan en identitetsmässig. Vi var inga.”
Som vanligt är det fördomarna det är fel på, inte människorna. Glesbygdens befolkning kan lika lite som invånarna i förorterna eller innerstäderna generaliseras till en viss typ eller sort. Alla sådana försök leder bara fel och till ännu fler vanföreställningar, ännu större klyftor.
Det kan komma som en överraskning för vissa. Men förorterna är fulla av arbetare. Och på glesbygden lever människor från alla möjliga håll i världen. Roten till klyftor, segregation, orättvisor och diskriminering finns inte i olika postadresser i förort eller glesbygd.
För vi har bara ett samhälle. Det håller inte samman något vidare för närvarande, men allt hänger ihop. Ojämlikheten ökar överallt, vi är alla en del av det orättvisa samhällssystemet.
Oavsett om vi bor i Husby, Arjeplog, Stockholms innerstad eller Luleå.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
