Sagan om den gränslösa människan

Det var en gång ett land där alla gick runt och funderade på om de dög. I ett hus i en stad bodde en pojke. Det var fredag innan julafton och det snöade. Julen skulle vara givmildhetens högtid. Men på tv hade de sagt att det var elakt att ge människor saker som de behövde. Då tog man ifrån dem incitamenten för att gå runt och duga genom att själva skaffa sig dessa saker. I stället firades julen genom att människor gav varandra saker som de inte behövde. Genom frenetiskt utbyte av sådant blev man förhoppningsvis så stressad att man inte hann tänka på att man antagligen inte dög.

Den här pojken var som alla andra. Han gick till jobbet som alla andra, gick hem som alla andra och såg ut som alla andra. Men han bar på en mörk hemlighet: pojken längtade. Det var inte tillåtet att längta. Det var bara tillåtet att efterfråga.

När alla efterfrågade i stället för att längta kunde de som styrde vara säkra på att inga maktförhållanden i samhället skulle förändras i grunden. Det går ju bara att efterfråga i förhållande till den inkomst och de resurser som man redan besitter. Drömmar som dröms av personer utan resurser blir osynliga på marknaden. Folket hade till och med börjat tro att personer utan resurser faktiskt inte hade några drömmar. Att det var därför som de var osynliga.

Pojken längtade, mest av allt efter att sova med armarna runt en väldigt speciell flicka. Men det var förbjudet, det var bara tillåtet att älska personer vars marknadsvärde svarade mot ens eget. Besatt man inte resurser att i omvärldens ögon efterfråga någon, då fick man inte bry sig om den personen. I sådant fall gav man ju av sig själv utan att begära något tillbaka och det ansågs vara själva definitionen av sinnessjukdom.

I stället för att ringa till den väldigt speciella flickan ringde pojken alltså denna morgon till det stora kraftbolaget. Det var nämligen dags för honom att praktisera sin grundlagsfästa rättighet att välja elleverantör. Pojken slog numret från sin vita tonvalstelefon och en dator svarade:

– Välkommen till det stora kraftbolaget! Om du har en fri vilja: tryck ett.

Pojken tog luren från örat. Men: Det gick inte att trycka etta! Någon hade petat bort knappen! I detta ögonblick kände pojken för första gången i sitt liv att han faktiskt hade en fri vilja. En fri vilja som inte ville trycka etta, även om den kunnat. Datorn frågade ju ändå bara för att de som styrde skulle kunna vara säkra på att hans val verkligen var fritt och att det därför kunde användas för att legitimera all ojämlikhet i samhället. Pojken sprang ut i hallen. Kastade på sig rocken. Störtade ut på gatan.

Man hade sagt till honom att eftersom det inte längre fanns någon irrationell auktoritet i hans del av världen så var alla fria. Man hade sagt att om inte alla som var fria fortsatte jobba ihjäl sig för att kunna köpa ihjäl sig så skulle någon utländsk irrationell auktoritet komma och ta ifrån dem deras frihet att jobba ihjäl sig för att kunna köpa ihjäl sig. Men pojken kände sig inte längre så säker på detta.

Plötsligt ville pojken spränga alla gränser! Inte bara på kartan utan alla gränser som han nu klart och tydligt kunde se att människor bar runt i sina själar. Gränser som berodde på var folk kom ifrån, var de bodde, vilka smärtor de upplevt. Gränser som gjorde att människor dog i bitterhet över allt som kunde varit, men som aldrig blev.

Pojken kände sig plötsligt fri. Han var en del av det hela och han tänkte att människan ju egentligen var gränslös. Att de hade fel! Att det inte finns någon skärningspunkt där individen slutar och alla andra tar vid. Han tänkte att alla samhällen som söker en sådan skärningspunkt är på fel väg: på väg in i tomhet.

Pojken ville bygga en bättre värld! En värld där det skulle löna sig att drömma! Fast inte i dag. I dag ville han bara hålla om den väldigt speciella flickan. Han tittade upp. Han såg att himlen var öppen mot stjärnorna och att molnen, från vilka snön föll, de rörde sig. Sedan ringde han på flickans dörrklocka och kände sig som den modigaste pojken i hela världen.

– Jag älskar dig!

Flickan skrattade. Flickan kysste pojken. Flickan gick för att sätta på kaffe.

– Jag älskar dig med!

I fickan på hennes morgonrock låg en bortpetad knapp från en vit tonvalstelefon.

Sedan började julen.