I sommar visar The Metropolitan Museum of Art i New York utställningen ”Punk: Chaos to Couture”, som är en hyllning till punkens och anarkismens stora inflytande på den moderna modehistorien. Läs Tiina Rosenberg rapport om anarkopolitikens återkomst i senaste numret av Magasinet Arena.
Det våras för anarkism. Genusteoretikern Jack Halberstam reser runt i världen med föredraget ”Going Gaga: Anarki och kaos”. Judith Butler, som under de senaste åren sysslat med frågor kring etik, mänskliga rättigheter och antikrigspolitik, blickar också mot anarkism. Emma Goldmans brev har getts ut i en ny upplaga, sociologen James C. Scott ser i boken Two Cheers for Anarchism (2012) på världen som en anarkist och Metropolitan Museum of Art i New York satsar denna säsong stort på utställningen ”PUNK: Chaos to couture” där underground, agitprop (politisk konst) och DIY-kultur (do-it-yourself) placeras i relation till couture (skräddarsytt mode).
Frågan är huruvida det handlar om tillfälligheter eller om en verklig öppning. Det är svårt att bedöma huruvida punkmodets historia på ett konstmuseum kan betraktas som en politisk landvinning, men det är uppenbart att ordet anarkism fångar något väsentligt i samtiden. Detta hävdar i alla fall författarna till de essäer som samlats i en nyutgiven bok The Anarchist Turn (2013), en sammanställning av bidrag från konferensen ”The Anarchist Turn” på New School for Social Research i New York år 2011.
Antologin är en uppgörelse med synen på anarkism som marxismens mobbade, men upproriska lillebrorsa. För brorsor är de, anarkism och marxism, även om Mitchell Cowen Verter, en av författarna, hävdar motsatsen. Han hänvisar till den grekiska tragedins hjältinna Antigone och menar att anarkismen är feministisk av naturen. Jag är lika tveksam till ett sådant uttalande som till hävdandet att marxismen skulle vara liktydig med feminism. Det finns beröringspunkter, men visst är både anarkism och marxism grabbarnas territorium.
Den klassiska konflikten mellan anarkism och marxism har främst kretsat kring byråkratisk parlamentarism och statsmakt kontra självorganisering och frihet från institutioner. Det anarkistiska alternativet betonar det anti-auktoritära som grunden för alla generösa och rättvisa samhällen. Anarkismens kritik av den dogmatiska marxismen bekräftas av dagens protestkultur och sociala rörelser som helst organiserar sig kring enskilda frågeställningar snarare än kring samhälleliga helhetslösningar.
Om anarkism är ett ord på modet är revolutionen ett annat begrepp som ofta upprepas i dessa texter. De senaste årens revolutioner, upplopp och occupy-rörelser i världens storstäder har vitaliserat protestkulturen där den anarkistiska misstänksamheten mot samhällsstrukturer, kapital och stat kommit väl till pass. Jack Halberstam går till storms mot såväl traditionell feminism som kapitalism, men söker tröst varken hos Karl Marx eller hos Valerie Solanas utan formulerar en anarkistisk vision om gagafeminism där mamma vill ha en anarkistisk revolution i stället för en ny och dyr handväska.
Halberstam har upptäckt de performativa strategier som används i samband med manifestationer: sånger, shower, poesi, skanderade slogans och annat som hör demonstrationskulturen till. Inspirerat av artisten Lady Gaga formuleras ett gagamanifest i vilket ett gagapocalypse formuleras med orden: ”I ett krisläge ska du inte bevara lugnet utan bli upprörd och bidra till kaoset.” Halberstam vill inte ha reformer utan en revolution och helst på momangen. Hen menar att den populärkultur som ofta kritiseras för ytlighet och kommersialism i är själva verket nyckeln till frigörelse och förståelse av samhället som det ter sig i dag.
Men, påpekar förnuftets röst inom mig, realpolitiska förhandlingar är nog alltid nödvändiga även i revolutionära processer. En av antologins redaktörer, Jacob Blumenfeld, menar att var en skandal att ens tala om en anarkistisk vändning i maj 2011. Ett år senare var det redan en banalitet. Substantiven anarkism och revolution hade nu kompletterats med ett verb: ockupera. Det kunde länkas till den globala protestvåg som enligt Blumenfeld äntligen bröt den politiska apati som dominerat amerikansk politik sedan den 11 september 2001. Han betonar att den amerikanska occupy-rörelsens kollektiva ansats, platta organisation och återerövrande av offentliga platser var exakt det amerikanarna behövde för att kunna dra ett djupt utomparlamentariskt andetag utanför sitt tvåpartisystem. Här fanns den efterlängtade vitalitet och politiska protestanda som Blumenfeld betraktar som ett tecken på en ny revolutionär era.
Bilden av ockupationer som revolutionens första steg kompliceras av Judith Butlers bidrag där hon analyserar världens mest olösta konflikt, Israel-Palestina-frågan. I det sammanhanget är Israels ockupation av palestinska områden minst av allt ett steg i rätt riktning. Butlers resonemang utgår från det anarkistiska motståndet, framför allt organisationen Anarchists Against the Wall, men även andra gruppers kamp mot staten Israels ockupationspolitik. En av Butlers källor är Uri Gordons bok Anarchism Alive! Anti-Authoritarian Politics from Theory to Practice (2008), en studie om den israeliska anarkistiska aktivismen.
Butlers poäng är att hur lovvärd den israeliska samlade anarkismens och den övriga vänsterns ansträngningar än må vara blir problemet för många intellektuella att inget av de israeliska universiteten officiellt tagit avstånd från den israeliska ockupationen av palestinskt territorium. Det finns enskilda lyckade exempel på fredlig samexistens i mindre samhällen, men dessa är solitära och isolerade företeelser. Israels gayvänlighet avfärdar Butler som pinkwashing och menar att så länge ockupationen inte hävs kan mycket lite åstadkommas som skulle garantera en hållbar demokratisk samhällsutveckling i regionen.
Butler beskriver situationen som en anarkistisk återvändsgränd. Den anarkistiska strävan mot anti-statlighet i allmänhet och nationalstater i synnerhet motsvaras inte av den palestinska drömmen om en egen nation och stat. Både Israel och Palestina, oavsett om vi talar om en en- eller tvåstatslösning, har båda nationen och staten som sina viktigaste byggstenar. Palestinska statslösa har inte känt sig särskilt tilltalade av antistatliga lösningar. I det vardagliga hävdandet av den förnekade palestinska identiteten är nationstanken central. Palestinier är med andra ord för den stat de inte har och israeliska anarkister är emot den stat de har.
Paradoxalt nog förutsätter anarkism den stat den opponerar sig emot. På samma sätt förhåller det sig med nationen och territoriell rätt. Realpolitiska utmaningar som stater och nationer existerar oavsett och kan i Kropotkins mening användas strategiskt. Även om upplösningen av staten är det utopiska målet finns det också skilda verkligheter som ska hanteras här och nu. Då gäller det att förstå historiematerialismens första regel: att världen är historiskt specifik och att den hade kunnat se annorlunda ut. Vi får möta de specifika omständigheterna med den analyskompetens de kräver, men den uppgiften kräver mer än slogans i stil med att ”vi vill ha en revolution nu”.
Även våra politiska motståndare talar om revolution och om civil olydnad när de inte betalar skatt eller avstår från att betala tevelicensen. Jag vet att även anarkister har synpunkter på skatt och tevelicenser, men då ska vi begrunda beröringsytorna med den radikala högern. På den tiden Maud Olofsson härjade hejvilt och reade ut statlig egendom talade hon andaktsfullt om hur Sverige skulle avsossifieras. Här hade vi enligt Alliansens dåvarande tolkning levt i ett fruktansvärt socialistiskt förtryck och nu skulle allt bli annorlunda. Det som hände var ett förborgerligande av idén om välfärdsstaten. Det har lett till en grotesk våg av privatiseringar och till en förskjutning av välfärden till de redan resursstarka grupperna. Sverige har blivit ett av Europas mest avreglerade länder och det är inget att vara stolt över.
Trots vardagpolitikens tunga pragmatism är det sympatiskt och uppiggande med anarkistisk idealism. Jag ska villigt erkänna att anarkism gör mig lite nervös och det är antagligen meningen. Ordet anarki härstammar från grekiskans arché, den ”ordnade helhet” som efterträder kaos. Anarki syftar i sin ursprungliga betydelse på varken kaos eller ordning utan omfattar båda. Anarkismens främsta funktion är avantgardets: att våga mer än de flesta av oss andra gör.
Men gråsossen i mig vill ha fungerande offentlig sektor, sjukhus dit vi kan gå när vi blir sjuka, riktiga postkontor och vaktmästare som kan visa vägen till rätt kontor. Jag vill rösta, jag önskar respektera demokratiska spelregler, jag vill ha lagstiftning som omfattar jämställdhet och anti-diskriminering, jag vill ha mer personal på skolor och daghem, levande människor, inte datorknappar med inspelade röster. Även om allt detta inte innebär att de grundläggande problemen med kapitalism försvinner får det samhället att fungera på vardaglig nivå.
Mark Fisher, författare till boken Kapitalistisk realism, sade förra året när han var inbjuden talare på Tankeverkets seminarium i Stockholm, att vi borde skapa en egen version av ”socialist chic”. Den offentliga sektorn ska helt enkelt konkurrera ut de privata alternativen och vi ska bli bättre än de borgerliga alternativen. Jag lyssnade häromdagen på Andrew Arato från New School for Social Research i Stockholm som påpekade att även om vi som satt i rummet (forskare) kanske inte gillar sossarna längre, och förmodligen inte har gillat dem på länge, bör vi betänka vad de åstadkommit. Han menade att det socialdemokratiska arvet i Sverige är direkt synligt om man kommer från USA.
Anarkismens stora bidrag är radikaliseringen av det civila samhällets mer solidaritetsinriktade politik. Som The Anarchist Turn visar finns det alltid nya öppningar. Det finns inte tid till att bli politiskt deprimerad även om det finns gott om anledningar. Det finns flera traditioner att bygga på och så länge folk orkar hålla på finns det utrymme för nya formationer även inom vänstern.
Tiina Rosenberg
Foto: Flickr/todosnuestrosmuertos
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
