Strateger och tjänstemän som baddar svettiga pannor. Anteckningar som krafsats i marginalen till det utskrivna talet. Mycket står på spel. För några veckor sedan publicerade SCB en opinionsundersökning som placerade Kristdemokraterna på 3,6 procent, strax under riksdagsspärren. Lyckas inte Göran Hägglund inleda en kursändring när han kliver upp på scenen kan det här mycket väl bli sista gången partiet finns representerat i Almedalen.
För tre år sedan lanserade den kristdemokratiske partiledaren ”Verklighetens folk”, ett tankekitt som syftade till att väva samman en ny konservativ allians i Sverige. KD skulle bli partiet för de som ”har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest” – med udden mot den normkritiska och kulturradikala vänstern. Modellen lånar drag från Republikanernas ”Southern Strategy” från sextiotalet, som förutom att piska upp rasism också använder moralfrågor som en kil mellan arbetarklassen och vänstern för att vinna väljare.
Men strategin har varken frälst väljare eller väckt liv i en slumrande kristdemokrati.
Det finns gott om exempel på högerpartier runt om i världen som lyckats bygga nya väljarallianser med en konservativ inramning av samhället. Tea Party-rörelsen i USA porträtterade staten som problemet och kulturradikalismen som ett hot mot den sociala sammanhållningen. Också det konservativa partiet i Kanada bröt upp mittliberalismen genom att locka en stadgad medelklass med både sänkt skatt och reformer som skiftar ansvaret från samhället till familjen. Lärdomen är tydlig – politikens tolkningsföreträde skiftar snabbt.
Misslyckas Kristdemokraternas resa mot relevans lär partiet snabbt falna ur det kollektiva minnet. Tappar partiet dessutom sin politiska plattform i riksdagen uppstår ett konservativt vakuum, en tanke som sannolikt får sverigedemokratiska strateger att gnugga händerna.
Sverigedemokraterna kan mycket väl ta över rollen som fanbäraren av svensk konservatism. På partiets landsdagar 2011 antogs, som ett första steg, ett nytt principprogram där ordet nationalkonservativt ströks till förmån för socialkonservativt.
Strategin ska inte underskattas.
Den konservativa nostalgin som politisk motor rymmer en stor outnyttjad potential i väljarkåren. Misslyckas Kristdemokraterna står Sverigedemokraterna redo att slå mynt. För fastän Sverige ofta ses som ett land i ständig modernitet, i ständig framåtrörelse, finns det få bilder med så stark klangbotten som det förflutna. För en generation nittiotalister som saknar jobb, bostad och inte hörs i riksdagsdebatter om marginaler och budgetramar, lockar retoriken om gårdagens glans. De höga siffrorna för SD i skolvalen förstärker bilden ytterligare.
I ett samhälle som bygger på demokratisk pluralism måste ideologiernas livsnerv också märkas i praktisk politik om partier ska överleva. För den svenska högern är problemet med allianssamarbetet att klassiska konservativa profilfrågor trängs undan när konsensusliberalismen fullständigt dominerar. Projektet har skapat en diffus slaskborgerlighet där ekonomisk liberalism ersatt partipolitisk särprägel.
Så vad händer med en kristdemokratisk pilgrimsfärd som kläms mellan en förrädiskt mysig mitt och en geggig brunhöger? Finns lösningen i en moralkonservativ väckelse, en blågul Tea Party-rörelse? Kanske finns svaret krafsat i marginalen till Hägglunds tal.
I morgon vet vi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
