”Jag trodde hon ville”, ”Hon gjorde inte motstånd”, ”Hon var ju full” är kommentarer som ofta kommer upp när det diskuteras varför någon eller några inte har dömts för våldtäkt. I dag den 1 juli ändras begreppet ”hjälplöst tillstånd” i sexualbrottsbalken och ersätts av det vidare begreppet ”särskilt utsatt situation”. Det innebär att fler fall av sexuella utnyttjanden nu kommer kriminaliseras som våldtäkt.
Det är ett steg i rätt riktning. Men Sveriges konservativa sexuallagstiftning, som andas sexism och förlegad syn på både kön och sexualitet, är en fråga som knappats har diskuterats de senaste åren. I ett av värdens mest jämställda länder finns det i dag inget riksdagsparti som tagit tag i frågan på allvar.
Var är statsfeminismen när vi behöver den?
All heder åt det lilla framsteg som dagens lagändring ger, men fortfarande krävs en ordentlig debatt om vilka signaler svensk lagstiftning ger. Med en samtyckesklausul skulle det bli tydligare att ansvaret ligger hos båda parter. Något som Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, länge proklamerat och även har utrett för Miljöpartiets räkning. Det betyder att alla inblandade måste försäkra sig om att samtliga är med på noterna, då skulle rimligheten i en situation där en våldtäkt ägt rum också bli tydligare. Frågor som ”Vad fick dig att tro att hon ville ha en glasflaska upptryckt i underlivet när hon sov?” skulle kunna ställas.
Det handlar också om en bredare feministiskt kamp. Rätten att bestämma över sin kropp och rätten att inte få sitt livsutrymme begränsat. Länder som Storbritannien, Irland, Belgien, Kanada, vissa delstater i USA, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, även Indien och vårt grannland Norge har redan en mer långtgående reglering när det gäller samtycke.
Vad väntar Sverige på?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
