Vad är det EU gör fel och som har gjort att skeptikerna fått vatten på sin kvarn? Det flesta – både Europavänner och kritiker – tycks kunna enas om att eurokrisen har hanterats i grunden felaktigt och att detta har skadat förtroendet för Europeiska unionen och tilltron till demokratin.
Men problemet verkar ligga djupare än så.
Nederländerna, som är ett av de länder som grundade EU, har en regering av liberaler och socialdemokrater som brukar beskrivas som mycket EU-positiv. Ändå publicerade den holländska regeringen häromdagen ett dokument om EU-samarbetet, som kan sammanfattas som ”hit men inte längre”. 54 kompetenser nämns som regeringen vill ska fortsatt bestämmas på nationell nivå. Allt från skattepolitik och socialförsäkringar till arbetstider.
”Nederländerna är övertygat om att tiden är förbi för en allt närmare union på vartenda område”, förklarade premiärministern Mark Rutte.
Den holländska regeringens lista på sådant som EU inte ska lägga sig i – en nyhet som egendomligt nog hittills inte nämnts i svenska medier – liknar kraven från David Cameron i Storbritannien. Med den stora skillnaden att den brittiske premiärministern vill ta tillbaka makt från EU, något som kräver en fördragsändring.
Man kan tolka de 54 punkterna som att regeringen i Nederländerna är hårt klämd mellan en EU-kritisk opposition.
Men det finns i dokumentet också tankar, som knyter an till många Europavänners rädsla för att EU-kommissionen i sin ambition att styra har tänjt juridiken för hårt och att Bryssel hela tiden kastar in nya idéer, utan att ha slutfört de gamla.
Just det senare har för övrigt den svenska statsministern Fredrik Reinfeldt (M) också varit inne på.
En motsvarighet till den holländska listan skulle gissningsvis passa de svenska Moderaterna väl inför Europaparlamentsvalet nästa år. Och då slipper Reinfeldt en besvärlig diskussion om de fördragsändringar som följer med David Camerons linje.
Denna defensiva taktik i Europafrågor är en bild av att nationalstaten är på väg tillbaka, trots att det finns massor av områden där överstatliga europeiska lösningar är att föredra.
Hur ska Europa kunna lyfta sig ur sin depression utan en efterfrågehöjande europeisk politik? Hur ska människor kunna skyddas från nästa finanskris utan en kraftfull banktillsyn, i stället för den urvattnade kompromiss, som nyligen träffades? Hur ska klimatet kunna räddas utan skarpare gemensamma regler?
EU kanske ibland lägger sig i för mycket, men framför allt är man för dålig på att leverera – som det heter på politikerslang. Och genom det undergräver man sakta unionens fortsatta legitimitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
