I början av 30-talet – samma år som Per Albin Hansson tillträdde som Sveriges statsminister – fick Socialdemokraterna i Piteå för första gången över hälften av rösterna i kommunvalet och säkrade därmed egen majoritet i den norrländska kommunen.

Sedan dess har det rullat på. I 78 år har det Socialdemokratiska arbetarpartiet fått Piteåbornas förtroende att leda kommunen – helt själva, utan att behöva styra ihop med andra partier. När den borgerliga alliansen vann riksdagsvalet 2006 och Socialdemokraterna gjorde ett historiskt dåligt val på nationell nivå gick partiet i Piteå i stället framåt och det mesta tyder på att (S) kommer att sitta kvar i fyra år till.

Hur kommer det sig?

Det är Pite-andan!
 Lars-Olov Petersson är ordförande i kommunfullmäktige, fackklubbsordförande på det största av de två pappersbruken i Piteå och sitter dessutom i Pappers förbundsstyrelse. Han talar i vi-form. Ibland är det svårt att veta om han syftar på kommunen, Socialdemokraterna, fabriken eller facket. Kanske allihopa. Det är betecknande för Piteå.
– Piteå är en liten kommun, alla känner alla. Så näringslivets företrädare, politiker och andra stöter på varandra i olika sammanhang, säger han.

Hans partikollega, kommunalrådet Peter Roslund, håller med.
– Vi har ju en tillväxtavdelning där vi satsar rätt mycket resurser, vi har förstås en mängd organiserade möten med företag och andra aktörer i kommunen – men sedan är det mycket inofficiella kontakter också, berättar han.

Just näringspolitiken och kontakterna med kommunens företag återkommer när de (S)-märkta politikerna får berätta om vad som gör Piteå speciellt. Lars-Olov Petersson talar rentav om en ”Pite-anda”; att man i kommunen trots meningsskiljaktigheter och olika positioner försöker dra åt samma håll och nå breda lösningar.
– Det finns en stor stolthet över kommunen bland invånarna, lite grann att Piteå ”kan själv” och trots allt är bäst, säger han och skrattar.

Bruksorten lever
 Under hela 1900-talet har Piteå varit en klassisk bruksort. Trä- och pappersindustrin har dominerat och betytt mycket för kommunens utveckling. Stora arbetsplatser med mycket kroppsarbetare har borgat för starka fackföreningar och hög anslutningsgrad, och på sikt har ett i det närmaste symbiotiskt förhållande uppstått mellan arbete och kapital; mellan Socialdemokraterna i kommunhuset och pappersbruken utanför centrum. Samtidigt utvecklas förstås industrin i Piteå på samma sätt som basindustrin i Sverige i stort.
– Vi sysselsätter allt färre, så är det, säger Per Embertsén, vd på SCA:s pappersbruk i Munksund utanför Piteå.

– Produktiviteten ökar hela tiden och antalet anställda minskar. Pappers- och träindustrin är förstås fortfarande väldigt viktig för kommunen, men inte lika mycket som förr i tiden, fortsätter han.

De traditionella, stora arbetsplatserna kan inte längre erbjuda arbetstillfällen till Piteås alla löntagare. Ändå har kommunen inte drabbats av avfolkning eller massarbetslöshet – tvärt om. Under en stor del av 2000-talet ökade inflyttningen till kommunen något; en ovanlig situation för en gammal bruksort där den huvudsakliga industrin sakta sysselsätter allt färre. En del av förklaringen är helt säkert en bra företagspolitik: Nya arbetstillfällen har ersatt de gamla på bruken. Peter Roslund talar inte utan stolthet i rösten om hur Socialdemokraterna i kommunen startat upp företagsparker för tjänsteföretag – ”det var Anders Sundström och grabbarna” – hjälpt till att expandera Musikhögskolan och att det nu planeras en stor vindkraftspark i inlandet.
– Vi har känt oss tvingade att ha stort fokus på näringsfrågorna, för att inte hamna helt i skuggan av Skellefteå och Luleå, säger han.

Då och då har de borgerliga partierna opponerat sig – framför allt har det handlat om hur stora risker man ska ta med skattebetalarnas pengar – men i dag finns det ändå en rätt bred samsyn kring den övergripande näringspolitiken i kommunen. Alla är överens om vikten av nya företag och arbetstillfällen. De politiska skiljelinjerna går i stället på andra håll.

Vårdval: Nej tack
 – Socialdemokraterna är allergiska mot att lämna ut offentlig verksamhet på entreprenad. De kör hela tiden racet att det inte ska gå att tjäna pengar på de här verksamheterna, utbrister Erik Berg, som representerar Centerpartiet i både kommun- och landstingsstyrelsen.

– Den inställningen tycker vi är märklig. De företag som, säg, producerar kläder till sjukhuspersonalen tjänar ju pengar, så varför skulle själva sjukvården inte få gå med vinst? fortsätter han.

Piteås Socialdemokrater är hårdnackade motståndare till privata initiativ i den offentliga sektorn. Förutom på skolområdet – friskolor kan inte stoppas på kommunal nivå – och när det gäller personliga assistenter finns det mycket få alternativ till den offentliga service kommunen erbjuder. Gunilla Wallsten, ordförande för Företagarna i Piteå och landstingspolitiker (M) tycker bristen på valfrihet är ett problem. Framför allt drabbas kvinnorna, säger hon.
– Man tar inte till vara kvinnors kunskaper. De jobbar inom offentlig sektor, men får inte tillfälle att starta upp egna verksamheter inom barnomsorg eller äldreboenden till exempel. Är man kvinna i Piteå har man egentligen bara en arbetsgivare och det tycker jag är synd.

Socialdemokraten Lars-Olov Petersson håller förstås inte med.
– Vi tycker inte att en friskola är något man ska tjäna pengar på, helt enkelt. Det är samma sak med äldreboenden, eller något annat, säger han och lägger till:

– Om man jämför med Socialdemokraterna på riksnivå så kanske vi står mer till vänster i de här frågorna, om jag säger så.

Vänsterpolitik och villa
 Och det verkar onekligen som att vänsterpolitiken har Piteåbornas stöd. Egen majoritet i 78 år talar sitt tydliga språk. Och kommunen behöver inte skämmas för sin offentliga sektor. Framför allt utmärker sig Piteå på skolområdet. När Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, rankar landets skolor hamnar Piteå i den bäst presterande femtedelen, och personaltätheten i förskolan är bland Sveriges högsta. Det är en viktig orsak till att Piteå hamnar högt på listor över familjevänliga kommuner. Men mest handlar det om boende. Rikard Fahlman är fastighetsmäklare i Piteå:
– Piteå är en av landets villatätaste städer, berättar han och fortsätter:

– Framför allt är det familjer som antingen har eller snart ska skaffa barn som köper hus: Pite-ungdomar, det är den stora gruppen, kan man säga.

Ungdomar som den största gruppen av villaspekulanter. Om man jämför med Göteborgs eller Stockholms bostadsmarknad, där villor är reserverade för höginkomsttagare som i regel har arbetat upp sig ett bra bit på karriärstegen, framstår situationen som smått overklig. Bostadspriserna är förstås alltid lägre utanför storstäderna, men det finns också politiska förklaringar.
– I kommunen har vi har haft en bostads- och markpolitik under väldigt lång tid för att så många som möjligt ska kunna få bygga ett eget hus, säger kommunalrådet Peter Roslund.

– Vi har sett till att inte trissa upp priset på tomter; det ska inte vara brist på mark att bygga på. Att det finns ett stort utbud i kommunen leder till att priserna inte sticker iväg.

Om man ställer sig i den kommunala tomtkön blir man efter ett tag erbjuden att köpa en bit centralt belägen mark att bygga ett eget hus på. Än i dag lever egnahemsrörelsen starkt i Piteå. Kanske är det också ett tecken. Idén om att vanliga arbetare skulle ha möjligheten att äga ett eget hus utanför städernas smuts och misär var vittspridd i Sverige i början av 1900-talet. Med Per Albin Hansson blev egnahemsrörelsen en självklar del av folkhemstanken. På riksplanet förändrades allt med miljonprogrammen, men Piteå förblev en villastad.

Kanske är det folkhemsfaderns ande som svävar över den norrländska havskommunen? I Piteå rullar nog (S) på ett tag till.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena