Man kan ha invändningar mot ett system som gör att den uthålligaste talaren har mest makt. Men det är inte det jag vill ha sagt. Förra tisdagen fick Torun Carrfors en ny feministisk förebild.
Om jag någon gång får en dotter ska hon nog få heta Wendy. Efter Wendy Davis.
För en vecka sedan var hon helt okänd kvinna för mig. Jag googlar och får veta att hon som ensamstående mamma bodde i en husvagn och jobbade som servitris. För att sedan påbörja studier och komma ut på andra sidan universitet som jurist. Jag läser att hon är demokrat och delstatssenator i Texas sedan 2009.
I tisdags i förra veckan skrev hon in sig i min och många andra feministers förebildsbok. För att stoppa ett lagförslag som skulle innebär inskränkningar i kvinnors rätt till abort stod hon i nästan elva timmar och maratontalade i senaten. Utan att äta, utan att gå på toa, utan att hålla sig i något, talade hon, utan paus, om rätten till abort och rätten till sin egen kropp. Från klockan 11.18 på förmiddagen till strax efter klockan 10 på kvällen.
Jag tänker att jag vill att min ofödda dotter ska få något av henne i sig.
Genom sitt tal och det kaos som rådde i efter förloppet av det lyckades Wendy Davis se till att lagen inte ändrades. Detta eftersom den inte hann undertecknas före midnatt.
Man kan så klart ha massor av invändningar mot ett system som gör att den som har uthålligast talare är den som (i alla fall kortvarigt) har mest makt. Men det är inte det jag vill ha sagt.
Jag vill prata om hur mycket jag längtar efter fler som Wendy. Hur många vi är som gör det. Att den här världen behöver många fler feminister och feministiska förebilder. Jag märker att jag själv ibland nästan ger upp. Tycker det känns tröstlöst. Känns som om jag säger samma sak om och om igen (att jag vill vara lika mycket värd som er, snubbar). Utan att något händer. Snarare blir det sämre.
Löneskillnaderna ökar åter igen mellan könen. Män fortsätter våldta kvinnor. Det rasistiska riksdagsparti vi röstat in föreslår inskränkningar i abortlagstiftningen. Jag vill inte ledsna, men ibland är det svårt att låta bli.
Därför blir jag så glad när jag läser om Wendy. För att hon lyckas tända något inom mig igen. En tanke om att vi både kan försvara vunna segrar och utmana rådande normer. Om att vi kan ta strider, och vinna dem.
Det här samhället skulle kunna bli annorlunda.
Kanske krävs det hundra maratontal innan kvinnors aborträtt ens är i närheten av att vara en självklar rättighet. Kanske behöver varenda kvinna säga upp sig i, för att kravet på jämställda löner på riktigt ska lyssnas på. Kanske kommer vi behöva ockupera rättssalar och polisstationer, innan sexualbrottsmål blir lika viktiga som andra brott.
Det här samhället kommer bli annorlunda.
Man kan tycka att det är ironiskt att min eventuella dotter ska döpas efter en abortförespråkare. Jag tycker det är självklart. Tack vare Wendy och de systrar som gått före henne i kampen för fri abort och för rätten till min kropp, kommer de barn jag kanske får, vara mitt fria val.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
