Vår generella välfärd är inte längre generell. Det konstaterar Akademikerförbundet SSR i en rapport som släpptes i Almedalen på onsdagen. I och för sig är det väl egentligen inte en nyhet. Att arbetslösa och sjuka många gånger inte får en tillräckligt hög ersättning att leva på har vi kunnat läsa om i otaliga rapporter.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. En fjärdedel som i dag får försörjningsstöd, tidigare kallat socialbidrag, är arbetslösa. 15 000 människor är vad SSR ringar in som så kallade ”working poor”, arbetande fattiga. En växande grupp som har så dåliga villkor på arbetsmarknaden att lönen inte räcker till att täcka utgifterna.
Tidningen Arbetet uppmärksammar på onsdagen en kommande LO-rapport. I rapporten framkommer det att bara hälften av dem som har ett tillfälligt jobb går vidare till en fast anställning. Människor som aldrig omfamnas av en trygghet på arbetsmarknaden, som får hoppa från vikariat till vikariat. Många gånger underbetalda och som inte kan vara säkra på om de har ett jobb för morgondagen.
Det blir då inte så lite ironiskt att Fredrik Reinfeldt samma dag står på en presskonferens och ber den samlade journalistkåren att föreställa sig hur jobbigt det har varit för den hotell- och restauranganställda att betala en så hög avgift för a-kassan. Att man därför nu kommer att skrota de differentierade a-kasseavgifterna.
Det är ju ett direkt resultat av regeringens politik att så många människor har lämnat a-kassan. Att regeringen nu indirekt medger att den förda politiken varit fel är förstås positivt.
Men regeringens politik handlar om mer än differentierade a-kasseavgifter. Kvar står alla de som hamnat utanför under regeringens tid vid makten. Som trängs längre och längre ut på marginalen. Och som kommer bli ännu fler – när politiken lyder fler låglönejobb, ickeexisterande bostadspolitik och svarta hål i sjukförsäkringen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
