Som talare låter Fredrik Reinfeldt en smula som Killinggängets Percy Nilegård. Lite passivt aggressiv och intränat engagerad.
Talet i Almedalen visade att han (förstås) vill ge Stefan Löfven en match om jobbpolitiken och är nu beredd att massivt subventionera jobb för ungdomar i form av ”Yrkesintroduktion”. Förlaget ska klubbas i höst och träda i kraft vid årsskiftet. Lagom till valet hoppas regeringen kunna få ner ungdomsarbetslösheten.
Saken var på tapeten i Almedalstalet redan för ett år sedan. Men den planerade ”jobbpakten” mellan arbetsmarknadens centrala parter kapsejsade på grund av Svenskt Näringslivs ultimatum om arbetsrätten. Efter det har branschvisa överenskommelser slutits som regeringen nu vill krydda med massiva ”bidrag”. Men ett år har gått. Ett förlorat år.
Fredrik Reinfeldt gjorde i går en monumental helomvändning och sänker a-kasseavgifterna. De differentierade avgifterna genomdrevs under stora fackliga protester efter valet 2006. Och innebar att den solidariska fördelningen mellan kassorna upphörde. A-kasseavgifterna för löntagargrupper med hög arbetslöshet och ofta låga inkomster höjdes dramatiskt.
De nya reglerna för a-kassan var en av grundpelarna i den nya moderata arbetslinjen. ”Reformerna” förstörde en väl fungerande försäkring, en halv miljon lämnade a-kassan. Och de levererade inte det utlovade resultatet. Tanken var att de skulle pressa fram lägre löner och leda till fler jobb. Det var från början en teoretisk och verklighetsfrämmande modell i Anders Borgs hjärna.
Reinfeldt sista stora huvudnummer var att oppositionen mörkar hur deras regeringsalternativ ser ut. Men regeringsfrågan kan lika gärna slå tillbaka mot Reinfeldt själv. I går berättade Dagens Industri om ytterligare indicier som tyder på att Folkpartiet håller öppet för samarbete med Löfven. Det är inte heller otroligt att antingen Centern eller Kristdemokraterna trillar ut ur riksdagen nästa år. Den risken spelade Reinfeldt på Nilegårdskt sätt självsäkert och raljant ned i sitt tal.
Talets mest obehagliga och försåtliga passage var när Reinfeldt lyfte fram Mona Sahlin som antirasist medan Stefan Löfven närmast beskrevs som eftergiven mot Sverigedemokraterna. Det var ett övertramp som andas desperation, varken mer eller mindre.
Bakgrunden är Reinfeldts utspel om att det block som är störst (Sverigedemokraterna borträknat) ska släppas till regeringsmakten. Reinfeldts grundläggande strategi handlar om att befästa blockpolitiken. Alliansen ska hålla ihop. Och de rödgröna fösas samman på den andra kanten. Löfven vill hålla öppet för samarbete över blockgränserna. Det handlar alltså inte om eftergivenhet gentemot Jimmie Åkesson. Reinfeldt leder upplysningsvis i dag en minoritetsregering. Och det är regeringens ovilja att förhandla med något av de rödgröna partierna som gett just Sverigedemokraterna möjlighet att avgöra ett stort antal frågor i riksdagen.
Antingen presenterade Reinfeldt i går en formel som kan vända alliansens opinionssiffror uppåt igen. Eller också, vilket åtminstone i dag förefaller troligare, kommer gårdagens utspel att inrangeras i den stora politiska glömskan. Kanske som ett habilt men desperat försök att vända opinionen. Men lika fullt för lite och alldeles för sent. Då återstår bara den långa utförslöpan mot valnederlaget.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
