Låglönepartiet

Anders Borg är medias gunstling och närmast oåtkomlig. Han har en tjänstemannaprofil men drivs av starka ideologiska käpphästar. Nyss var han en nyliberal testuggare, sedan skapade han de nya Moderaterna.

Sverige har klarat den ekonomiska krisen förhållandevis bra. Men det är knappast Anders Borgs förtjänst. Sveriges ekonomi var stark när han tillträdde. Och det finansiella systemet har inte kapsejsat. Arbetslösheten är däremot hög. Betydligt högre än när Borg blev finansminister för fyra år sedan – givetvis pinsamt för Moderaterna som vann valet på att bekämpa arbetslösheten och ”utanförskapet”.

Skälet är förstås den globala ekonomiska krisen. Anders Borg var knappast förberedd på en sådan utmaning. Våren 2008 kunde han säga: “Ingen delar svartmålarnas depressionsfaror. Ingen, möjligtvis med undantag för Pär Nuder, tror att Sverige står inför en nära förestående bankkris.”

Borg hade nämligen en helt annan agenda. Problemet i svensk ekonomi var det låga ”arbetsutbudet”, att människor inte sökte jobb. I verkligheten sänkte den sjunkande efterfrågan Sveriges ekonomi och drev upp arbetslösheten. Borgs egen politik har inte haft några effekter på sysselsättningen.

Däremot har Anders Borg förvandlat skattesystemet till en Schweizerost. ”Jobbskatteavdraget” innebär att pensionärer, sjuka eller föräldralediga betalar högre skatt. Politiken bryter med principerna från Feldts skattereform. Den är också djupt orättvis. Under Bo Lundgren lyckades (M) inte vinna opinionen för generella skattesänkningar. Därför riktades de nu istället mot en stark och röstbenägen grupp. Trots allt tal om de nya Moderaterna är skattesänkningar själva kärnan i partiets politiska filosofi.

Anders Borg lade också om arbetsmarknadspolitiken. Fyra år efter hans tillträde som finansminister har den fackliga anslutningsgraden sjunkit från 80 till 70 procent. A-kassorna har förlorat 400 000 medlemmar. Modellen med kollektivavtal förutsätter starka parter på arbetsmarknaden. Men Borgs politik underminerar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Misstanken att detta egentligen var avsikten är – för att använda ett understatement – högst berättigad.

Själva grundtanken med jobbskatteavdraget och den nya borgerliga arbetsmarknadspolitiken är att skapa utrymme för sänkta löner. Vilket i sin tur förväntas skapa fler nya jobb. Än så länge finns fackföreningar som håller uppe lägstalönerna. Magnus Henrekson på Institutet för Näringslivsforskning har därför framhållit att Borgs politik inte gett resultat i form av ökad sysselsättning. I varje fall inte värda att skriva hem om. Men Anders Borg kan säkert skapa en låglönemarknad. Om han under en längre period ges chansen. Det nya arbetarpartiet är noga besett det gamla låglönepartiet.