Post-keynesianerna gör upp med arbetslinjen och bjuder på ekonomi för dåligt väder.
När man som ledarskribent blir bjuden på “post-keynesianskt seminarium” känns det rätt befriande. Det låter som att evenemanget kan bjuda på aningen mer radikala tongångar än de man hör i riksdagen.
Där driver Anders Borg oppositionen framför sig med “ansvarslinjen” och ytterligare jobbskatteavdrag. Att avvika från arbetslinjen tycks vara att häda: Det är de arbetslösa som är problemet, inte efterfrågan.
Här borde man kunna möta rejält motstånd från någon som lutar sig mot John Maynard Keynes. “Post-keynesian” låter dessutom som en ytterligt smal underetikett i det svenska ekonomskrået. Den bilden bekräftas av deltagarnas egen självbild: Några utspridda “heterodoxa” forskare och doktorander på svenska och finska universitet som trotsar svenska ekonomers fokus på utbudspolitiken. Även om de är fler i Europa och i den anglosaxiska världen och gärna själva vill inkludera de välkända ekonomerna Paul Krugman och Joseph Stiglitz i sin skara.
Den kritik mot Europas åtstramningspolitik som seminariedeltagarna på den fackliga tankesmedjan Katalys seminarium luftar är ändå otroligt mainstream i den internationella ekonomiska debatten. Den delas hela vägen från vänster till Financial Times-kolumner.
Men post-keynesianerna vill också lägga till ett perspektivskifte från utbudspolitik till efterfrågepolitik. De vill gå från “naturlig” arbetslöshet, till full sysselsättning genom att staten skjuter till pengar till konsumtion och investeringar.
Redan Keynes förutsåg, får vi veta, problemet med fasta växelkurser som euron hamnat i. Nämligen att exportstarka länder som Tyskland stärks än mer, medan importerande länder som Grekland försvagas. Den mer radikala lösningen som Keynes föreslog var att ansvaret för den här utvecklingen delas mellan exporterande och importernade länder, eller till och med att Tyskland tvingas investera i Grekland. Här utmanas onekligen perspektiven på eurokrisen.
Den rimliga lösningen blir att Tyskland låter löner öka för att utjämna konkurrenskraften, något som säkert många mainstream-ekonomer skulle ställa sig bakom.
Dagens mainstream-nationalekonomi har beskrivits som en teori för vackert väder. Eftersom människor har rationella förväntningar om framtiden så strävar ekonomin efter långsiktiga jämvikter. Kriser och bubblor kan egentligen inte förklaras annat än som resultat av chocker som kommer utifrån och hotar det harmoniska systemet.
Men efter kriser som euro- och finanskrisen blir Keynes ofta på nytt aktuell. Post-keynesianismen kan beskrivas som en teori för dåligt väder. Grundpelaren är att människors agerande inte är helt rationellt, att ekonomin därmed inte nödvändigtvis har några långsiktiga harmoniska jämvikter och att staten därför har en roll i att korrigera ekonomins vågor.
Finans- och eurokrisen har definitivt gjort oss mer mottagliga för en sådan tolkning av samhällsekonomin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
