Allt sedan utbildningsväsendets formalisering under 1600-talet har skolan varit stadd i förändring. Vad vi ska ha den till och hur den ska organiseras har varit föremål för oändliga debatter. Den skola som etablerades för att bredda rekryteringsbasen till byråkratin bortom den alltid välutbildade adeln är ett minne blott. I och med framväxten av ett modernt samhälle behövde allt fler kunna läsa, skriva och räkna. Antalet skolår har följaktligen ökat stadigt och reformerna har, framför allt sedan 1842 års folkskola sjösattes, duggat tätt. I dag är skolan Sveriges största arbetsplats. Antalet elever brukar räknas till omkring 1,4 miljoner.
Anti-intellektuell debatt
Mycket har fungerat. Statsförvaltningen har inte längre några större problem att rekrytera personal. Läskunnigheten i Sverige är omkring 99 procent. Å andra sidan behöver man inte lyssna länge på debatten för att upptäcka att skolan har problem. Rekordmånga elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet, lärarna har dåligt betalt och arbetsmiljön är undermålig på många platser. Men trots att skolan är en bred, komplicerad och samhällsnödvändig apparat, karaktäriseras debatten om densamma av att vara smal, anti-intellektuell och populistisk.
– Sedan tidigt 90-tal har nivån på den skolpolitiska debatten blivit mindre intellektuell. Politiker hänvisar sällan till forskning och när de gör det är det inte forskning om kunskap eller betygsättning i särskilt stor utsträckning, snarare hjärnforskning. Det är mer konflikt i dag, jämfört med under 80-talet, säger Anna Forsell, universitetsadjunkt som skriver på en avhandling om skolpolitisk debatt.
Politiska diskussioner om skolan handlar ofta om detaljfrågor. X antal lärare per Y antal elever, X andel elever som ska ha högskolebehörighet, X antal nivåer i betygssystemet, X antal miljarder i extra stöd, X antal prov i årskurserna Y och Z. Skolpolitiker har fixerat sig vid kvantifierbara faktorer för att kunna visa på skillnader dem emellan. Sifferpolitik tenderar dock att höja tonläget, inte fördjupa diskussionen.
Vissa menar att dåvarande chefredaktören på DN, Hans Bergström och nuvarande skolministern, Jan Björklund, under 90-talet lade grunden för en mer populistisk skolpolitik. Björklund klev fram och profilerade Folkpartiet som det parti som ville ha mer ordning i klassrummet och lärare med större auktoritet. Bergström erbjöd stöd och upplät plats, samtidigt som motdebattörer stängdes ute och efter ett tag gav upp försöken att komma till tals. Men manegen var redan krattad, Björklund var snarare den som var smart nog att leda in hästen.
Kommunaliseringen – syndabock för höger och vänster
Folkpartiet och många inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har länge skyllt skolans problem på den så kallade kommunaliseringen, det vill säga den reform som flyttade huvudmannaskapet över skolan från staten till kommunerna. Beslutet togs i riksdagen 1989 (Socialdemokraterna och Vänsterpartiet röstade för) och implementerades under tidigt 90-tal, vilket gjorde att den sammanföll med den ekonomiska krisen. Klyftorna i samhället ökade och likvärdigheten i skolan minskade.
– Sverige har ingen likvärdig skola i dag, säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund. När jag säger till politiker svarar de ”det har vi aldrig haft”, men olikvärdigheten är större i dag än den varit någonsin, samtidigt som det politiska målet är just likvärdighet. Mellan skål och vägg säger däremot politiker till mig att ”visst, skolan är inte likvärdig, men vi kan inte ha fler omorganisationer”. Jag och Lärarnas Riksförbund har under lång tid argumenterat för att de stora reformerna på 90-talet måste utvärderas. Vi måste fråga oss om skolan ger stöd efter varje elevs behov, hur resurser fördelas och vilka konsekvenserna blivit i stort.
Metta Fjelkners krav har nu fått gehör hos riksdagspartierna, som alla efter valet vill se en sådan utredning. Att det finns problem med att olika kommuner väljer att satsa olika mycket på skolan är uppenbart. Det ska dessutom ses i ljuset av att avsikten med Göran Perssons kommunalisering var att staten skulle ha haft betydligt starkare styrmedel över den kommunala skolan, jämfört med hur det blev. Men är det så enkelt att fler elever med sämre resultat beror på att staten inte längre är huvudman för skolan?
Avakademiseringen av skolan
Liksom skolan är sjukvården en omfattande, komplex och samhällsnödvändig apparat som drivs av skattemedel men inte har staten som huvudman. Men politikerna lägger sig inte i arbetet på samma sätt. En sannolik förklaring till varför är att det sitter en akademi i vägen som helt enkelt vet bättre.
– Ungefär en tredjedel av alla läkare finns i den vardagliga verksamheten, en tredjedel är på väg mot disputation och en tredjedel är disputerade. Tittar du på lärarkåren är två procent disputerade, i bästa fall tio procent på väg att disputera och övriga bara i verksamheten, säger Eva-Lis Sirén, ordförande för Lärarförbundet. Verksamheter mår ju bra av att utvecklas inifrån, det är en fördel för läkarna att hela tiden få vardagsfrågorna – det som är relevant för yrket – genomlysta av sina kollegor som arbetar bredvid, direkt i verksamheten. Det blir ett flöde mellan det praktiserande och det forskande, vilket ger en vetenskaplig grund inifrån kåren, som i sin tur ligger till grund för förändringar och förbättringar.
Det säger sig självt att skolan har en svag vetenskaplig bas. Det blir inte heller bättre av att den forskning som finns ofta är placerad utanför skolan och därmed blir ett forskande om skolan, snarare än i skolan. Ekonomer, psykologer och statsvetare driver skoldebatten framåt, samtidigt som pedagogisk forskning inte oförtjänt brukar beskrivas som politiserad, till höger eller vänster.
– Skolan blir ett rov för politiker att bedriva experiment med, till skillnad från sjukvården som står stark och självständig, säger Eva-Lis Sirén. Högskoleverket riktade i sin utredning stor kritik mot att lärarutbildningen hade en för svag vetenskaplig bas. Ändå kommer inte regeringen fram till att vi ska ha en lärarutbildning på avancerad nivå för samtliga lärare! Det har inte satsats en enda krona på forskning under den gångna mandatperioden.
När lärare beskriver att de inte har resurser nog att utföra sitt arbete handlar det alltså inte bara om pengar. Det handlar även om tillgång till kompetens – om hur man arbetar med elever som har annan språkbakgrund än svenska, de senaste rönen inom matematikundervisning eller skolgårdars betydelse för elevers inlärning.
Karriärvägen ”skolpolitiker”
Under 1900-talet har Sveriges elever, under skolplikt, kastat på sig ryggsäckar och promenerat iväg till folkskola, enhetsskola, försöksskola, grundskola, realskola, yrkesskola, gymnasieskola och fackskola. Olika utbildningsideal, försök till social ingenjörskonst samt politiska ideologier och ambitioner har smälts samman och tvingats samverka, inom en ständigt expanderande byråkrati. Skolpolitiken gör avtryck, den påverkar en stor andel av medborgarna och omfattar stora skattemedel.
Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson – på sin väg till statsministerposten passerade de alla chefstolen på utbildningsdepartementet. Jan Björklund, skolborgarråd i Stockholm 1998-2002, är inte den ultraskicklige populist vänstern gärna karikerar honom som. Han gör bara det alla duktiga politiker gör, karriär. En av kommunaliseringens bortglömda effekter är att kommunpolitiker fick ett nytt, attraktivt politikområde att muta in, vilket behövdes i mitten av 90-talet, när makt flyttades till EU. I skolpolitiken finns mycket pengar att bestämma om, samtidigt som skolan är ett allt mer viktig fråga för väljarna. På kommunnivå, där politikerna är närmare väljarna, blir skolan en självklar beröringspunkt i samtalet. Alla har gått i skolan, alla tycker något om den, de flesta har barn i den. Skolpolitiken blir en språngbräda ut i rampljuset. Att det som kanske är de egentliga problemen, utmaningarna och inte minst lösningarna hamnar i skymundan blir mindre viktigt, särskilt i jämna val.
Problemet med att en så komplex fråga tillåts bli politiserad i så hög grad är att i stället för en utredning om varför den akademiska kopplingen försvunnit, varför löneutvecklingen stannat och det pedagogiska innehållet blir det efter valet en utredning om formen. Visserligen är det ett reellt problem att ingen tar ansvar för likvärdigheten, men den tidigare statliga byråkratin var inte heller särskilt framgångsrik. De rödgröna borde ha högre ambitioner än att bete sig som Jan Björklund. Om inte annat för att han redan är bäst på det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
