Européer gillar dystopiska prognoser för EU. De senaste månaderna har de haft högkonjunktur. Hela kontinenten verkar närma sig långsamt sönderfall. Grekland går mot konkurs. Belgien står utan regering och flamländarna driver på mot delning. Ungern lockas av politisk putinisering där rasistiska Jobbik är outsiderparti med egen milis. Nederländerna har ännu ingen ny regering men ett islamofobiskt parti på 16 procent som vill massutvisa motståndare. Listan kan enkelt göras längre.
Håller Europatanken på att ersättas av ny etnonationalism? I Washington Post förklarade en professor i augusti att EU och den europeiska integrationen är döende. Läget är allvarligt. Men ett gammalt ordspråk säger att när problemen skymmer solen hittar Unionen nya stigar.
Finanskraschen 2008 gjorde i ett slag Lissabonfördraget otillräckligt. Den gamla drömmen om EU som mellanstatligt projekt fick dödsstöten. Hög tid att ta steget till en starkare, mer politisk och demokratisk union.
När tillväxten nu stiger i norra Europa: Sverige, Tyskland, Frankrike och även Storbritannien, riskerar EU att styckas upp. Sprickan till fattiga medlemsländer i öst och söder måste repareras. Den regionala ojämlikheten är en strukturell och drivande orsak bakom eurozonens instabilitet.
På 1930-talet lyfte New Deal fattiga amerikanska delstater med investeringar i infrastruktur. Utan det hade efterkrigstidens amerikanska under aldrig inträffat. EU är i samma läge. Fortsatt utveckling kräver regional utjämning. Unionen står inför förhandlingar om en ny budget. Utgångskravet måste därför vara att den expanderar – inte krymper, som svenska socialdemokrater brukar önska.
När konservativa José Manuel Barroso förra veckan höll sitt programtal för parlamentet fanns en offensiv ton. För att finansiera investeringar i infrastruktur föreslog han ett slags EU-obligationer. Långsamt närmar sig frågan om beskattningsrätt. I sitt socialdemokratiska manifest ”Att bygga det goda samhället” föreslår Andrea Nahles och Jon Cruddas europeisk Tobinskatt och bolagsskatt.
Även diskussionerna om romernas situation har uppenbarat behovet av en union som inte bara skriver deklarationer och delar ut projektpengar, utan också har fått handlingskraft att skydda medborgarnas rättigheter.
Man ska inte underskatta Barrosos val att hålla ett ”State of the Union” just i parlamentet. Det markerade vilja att göra parlamentet och kommissionen till EU:s pådrivande och reforminriktade axel. Det defensiva Europeiska rådet – regeringscheferna under Van Rompuy – klarar inte utmaningarna och verkar utvecklas till unionens bromsande släpankare. Det är bästa tänkbara rollfördelning. Det finns ljus i mörkret.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
