Jobbfrågan som försvann

– Det är helt centralt för Sverige att fler människor jobbar. Det är bra för svensk ekonomi.

– Vår huvudprioritering är att göra allt vi kan och står i vår makt för att fler människor ska arbeta. Det är bara så man bygger välfärden i ett land.

– Jag är övertygad om att ta ansvar för Sverige, det är att säga att vi behöver jobba mer.

Citaten kommer från Sveriges Radios partiledarintervjuer och tillhör Jan Björklund, Maud Olofsson och Mona Sahlin. Trots partibeteckningar och blocktillhörighet är budskapet entydigt: vi måste jobba mer – för ekonomin, för välfärden, för Sverige.

Det finns få frågor i valrörelsen 2010 där konsensus, från vänster till höger, är lika starkt som i denna. Att öka antalet arbetade timmar framställs som en universallösning på de flesta samhällsproblem. Formeln är enkel: Mer jobb leder både till ökade skatteintäkter och ökad tillväxt som i sin tur ger ännu mer jobb. Skattkistan fylls ständigt på och Sverige blir rikare och lyckligare.

I dag finns det knappast någon politiker som ens vågar andas arbetstidsförkortning eller sex timmars arbetsdag – trots att frågan lever starkt både inom arbetarrörelsen och miljörörelsen. Faktum är att kravet på arbetstidsförkortning är en av de frågor som kanske tydligast av alla knyter ihop en rödgrön politik.

På gräsrotsnivå, i alla fall. Längre upp i hierarkin är det körsång till arbetslinjens lov.

Sahlin gav besked
Senast frågan kom upp på den politiska agendan var under de rödgröna partiernas kongresser förra året. Mona Sahlin började med att ge klara besked på S-kongressen.
– Vi ska inte korta arbetstiden. Vi ska investera för fler jobb och fler som står rustade för att ta dem, sa hon.

Budskapet tog skruv i Vänsterpartiets och Miljöpartiets partistyrelser. Skulle ett samarbete med Socialdemokraterna vara möjligt var det nödvändigt att tona ner språkbruket. Men trots att de båda partistyrelserna gjorde sitt bästa för att stryka formuleringarna ur valplattformarna var stödet från medlemmarna för starkt. Så här formulerade sig till exempel Vänsterpartiets kongressombud Anne Christine Gillberg från Göteborg.
– Om jag skulle koka ner Vänsterpartiet till en ett enda krav så är det sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.

På båda kongresserna fick partistyrelserna ge sig och se sig överkörda av kongressombuden. Krav på sex, respektive sju, timmars arbetsdag skrevs in i valprogrammen för Vänstern och Miljöpartiet.

Det var också det sista någon hörde om arbetstidsförkortning i den här valrörelsen. I de rödgrönas gemensamma regeringsplattform nämns frågan inte med ett ord.

Debatteras utanför parlamentet
Trots tystnaden är frågan om arbetstidsförkortning kanske mer livskraftig än på många decennier i samhällsdebatten. I svallvågorna efter finanskrisen, med stigande arbetslöshet och inför hotet om klimatförändringar och kollapsade ekosystem är det allt fler som börjar leta efter alternativ till tillväxt- och konsumtionssamhället. Den diskussionen landar ofta i frågan om arbetstidsförkortning.

Tidigare i år släppte till exempel en forskargrupp vid Institutionen för fysisk resursteori på Chalmers i Göteborg en rapport som bevisade sambandet mellan arbetstid och utsläpp av växthusgaser. När arbetstiden ökade, ökade också utsläppen, och tvärtom.

Förra året kom också den brittiska Hållbarhetskommissionen, tillsatt av den brittiska regeringen, med sin slutrapport ”Prosperity without growth”, som betonade vikten av kraftigt sänkt arbetstid som en grundbult för att komma till rätta med såväl arbetslösheten, klimat- och miljöförstöringen som hälsoproblemen i samhället.

Faktum är att debatten om arbetstidförkortning förmodligen är mer osynlig i Sverige än i resten av Europa. I ett uttalande från Europaparlamentets miljöutskott nämndes nyligen arbetstidsförkortning som en självklar del i en miljöpolitik för framtiden – något som på den nivån skulle vara helt främmande i den svenska debatten:

“Europaparlamentet är övertygat om att införandet av resurseffektiv grön teknik inte räcker för att uppnå en hållbar utveckling, så länge som produktivitetsökningar tas ut som inkomstökningar. Dessutom anser parlamentet att det skulle vara klokt ur ett miljöperspektiv att låta produktivitetsvinster leda till mer fritid och kortare arbetsdagar, i stället för högre löner och ökad konsumtion.”

Grundbult i arbetarrörelsen
Men varför har debatten tystnat i Sverige? Arbetstidsförkortning är ju av hävd och tradition en grundbult i den svenska arbetarrörelsen. Man kan nästan säga att rörelsen föddes ur kravet på sänkt arbetstid, fast det på den tiden handlade om åtta timmars arbetsdag. Den första internationellt samordnade massdemonstrationen på första maj år 1890 hade just det kravet som samlande paroll.

Efter decennier av strider, både inom men framför allt utanför parlamentet, infördes åtta timmars arbetsdag till sist år 1919. Men det skulle dröja ändå till början av 1970-talet innan fyrtiotimmarsveckan slog igenom, eftersom man till en början arbetade även på lördagar.

Det var fyrtio år sedan.

Sedan dess har arbetstiden faktiskt ökat något i Sverige. På den punkten är vi, tillsammans med USA, närmast unika i västvärlden. Striden om arbetstidsförkortning har i stället förts ute i Europa. Efter stora strejker i mitten av 80-talet sänkte till exempel tyska industriarbetare arbetstiden till 35-timmarsvecka. I Frankrike sänktes den generella arbetstiden först till 39 timmar och vid millennieskiftet till 35 timmar i veckan, även om Nicolas Sarkozy på senare år har luckrat upp reformen.

Fyra statliga utredningar
I Sverige har frågan sedan sjuttiotalet varit föremål för inte mindre än fyra stora statliga utredningar: 1976, 1989, 1996 och 2002. På sjuttiotalet var utredarna fortfarande positiva till reformen. En statlig långtidsutredning från den tiden slog käckt fast att 30-timmarsveckan skulle kunna vara genomförd år 2010 – en något förhastad slutsats så här i backspegeln.

I 1989 års utredning sköts dock varje förkortning av den dagliga arbetstiden på framtiden. Man menade att reformen skulle leda till ökade kostnader, sämre konkurrenskraft och högre arbetslöshet. Den utredningen leddes av den dåvarande riksdagsledamoten Mona Sahlin (året därpå blev hon arbetsmarknadsminister i regeringen Carlsson).

Sedan dess har frågan i princip varit död inom socialdemokratin. Även inom LO har den med åren nedprioriterats. Spiken i kistan var när Kommunal för fyra år sedan slopade kravet efter lång debatt på stämman till förmån för rätten till heltid. Från LO centralt betonar man att det är upp till varje förbund att själva, via avtalsvägen, sänka arbetstiden för medlemmarna, alternativt plocka ut mer i löneökningar. Hittills har löneökningar prioriterats.

Välfärdens finansiering
Det vanligaste argumentet från vänster mot arbetstidsförkortning var det som formulerades av den senaste statliga långtidsutredningen från 2008: välfärdens framtida finansiering. Men högre medelålder, längre livslängd, högre kvalitetskrav och låg produktivitetsutveckling kommer välfärden framöver att bli allt dyrare. För att täcka glappet måste antalet arbetade timmar öka. Sedan dess har det kommit flera rapporter på samma ämne, från både Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Borgkommissionen. Reformen blir helt enkelt för dyr.
– Som arbetsmarknadsläget är nu vill många jobba mer, inte mindre. Sex timmars arbetsdag är en målsättning på sikt. Men det måste tas när ekonomin tillåter. I grund och botten är det en kostnadsfråga. Det blir inte billigt, säger Håkan Löfgren, ombudsman på LO.

De namnkunniga politiska förespråkarna för en arbetstidsförkortning har i dag krympt till framför allt tre: Den gröna Europaparlamentarikern Carl Schlyter, partiledaren för Feministiskt Initiativ Gudrun Schyman och det före detta miljöpartistiska språkröret Birger Schlaug. Under deras välbesökta seminarium i Almedalen beskrev den senare övriga politikers ovilja att ta i frågan som en blind fläck.
– Det är som om vi alla är på ett skepp som kanske håller på att sjunka. Men politikerna diskuterar bara hur vi ska fördela lunchbrickorna. Det är viktigt att fördela lunchbrickorna, men vi måste se till så att vi har några i morgon också, sa han.

Dela på jobben
Förespråkarna för arbetstidsförkortning avfärdar välfärdsargumentet. Dels hävdar man att en arbetstidsförkortning skulle innebära att vi delar på jobben i större utsträckning, och därmed minskar arbetslösheten. Dels föreslår man beskattning av annat än arbetstid, till exempel omsättning och spekulation. Då skulle produktivitetsvinster inte automatiskt innebära att skattebasen minskar, vilket det gör i dag.
– Alla pratar om jobben och miljön som två olika saker. Men det är omöjligt att samtidigt öka tillväxten för att rädda sysselsättning och nå de hållbara miljömål vi satt upp. Tekniken kan inte rädda oss. Den resurseffektivisering som vissa ekomodernister pratar om finns inte. De allra flesta forskare är eniga på den punkten, säger Carl Schlyter.

Arbetstidsförkortning vore en perfekt reform för att slå de båda flugorna i en smäll, miljöproblemet och arbetslösheten, menar han. Därtill kommer livskvalitévinster och inte minst jämställdhetsvinster som ett brev på posten.
– Kvinnor är de som känner av stressen i samhället i högre utsträckning än män. Man ska vara på jobbet som om man inte har någon familj och sköta om familjen som om man inte har något jobb. Det finns studier som visar att männen tar mer ansvar för det obetalda hemarbetet om arbetstiden sänks, säger Gudrun Schyman.

Alla tre tror att frågan om arbetstidsförkortning har framtiden för sig. Men i en valrörelse där plånboksfrågorna dominerar och alla springer efter mittenväljaren har frågan ingen plats. I valrörelsen 2010 blev arbetstidsförkortning blockpolitikens första offer.