Det är något perverst med en vänster som går i taket först efter att över 100 000 syrier har dödats och 6,5 miljoner blivit flyktingar.
15-årige Ahmed sitter upp, halvt naken. Kämpandes håller han upp sina brännskadade armar framför sig och skakar i hela kroppen. Ögonen är uppspärrade och blicken fylld av rädsla.
Minuter tidigare har någonting slagit ner på hans skola. Ingen vet vad. Men de flesta av offren har mer än 50 procent brännskador på kroppen och kommer antagligen inte att överleva. Salen fylls med människor med bortfrätt och hängande hud som jämrar sig i smärta. En av dem försöker visa fredstecknet med två fingrar för BBC-teamet som filmar händelsen i slutet av augusti.
En bomb med brinnande innehåll har släppts ner från skyn av Assadregimen på en skola i Syrien. Den intervjuade läkaren misstänker att det är napalm. Och bilderna är slående lika de svartvita vi har sett från Vietnam.
Hur mycket är Ahmed värd i världens ögon? Inte mycket. Hade han varit det hade världssamfundet agerat mot diktatorn Bashar al-Assad för över två år sedan, när han beställde sin första massaker på obeväpnade civila syrier i begynnelsen av deras revolution.
Men mer intressant är kanske frågan hur mycket värt Ahmeds liv är för vänstern i västvärlden: den som på första maj stämmer upp i ”Internationalen” och som ser solidaritet som grundbulten i sitt politiska arbete. Under de senaste dagarna har röster från vänstern, inklusive den svenska, höjts mot en eventuell amerikansk intervention i Syrien. Nej till USA-imperialismen! skriks det återigen för full hals, och inför gårdagens demonstration mot den amerikanska presidenten Obamas besök i Sverige har plakat med budskapet ”nej till USA:s krig i Syrien” tillverkats flitigt.
Stockholm tillät arrangörerna för demonstrationen på Medborgarplatsen Assadanhängare att hålla upp bilder på diktatorn – massmordens ledare hyllas på Stockholms gator och vänstern ger sitt medgivande! – och vifta med den islamiska republiken Irans fana.
I en hårresande artikel i London Review of Books menar den brittiska vänsterprofilen Tariq Ali att det omöjligen kan vara Assad som använt kemiska vapen i östra Ghouta. Det är bara USA som är ute efter sina intressen. Att Iran och Ryssland sedan länge varit djupt militärt involverade i Syrien – just för sina intressens skull – tycks ha gått Ali förbi.
Han får medhåll från den välrenommerade journalisten Robert Fisk som tror sig veta den verkliga anledningen till att USA vill bomba Syrien, nämligen för att sänka Iran: ”En seger för Bashar är en seger för Iran. Och iranska segrar kan inte tolereras av väst”. Han har inte helt fel, men om man för en stund köper dessa herrars världsbild inställer sig frågan: varför har USA inte ingripit tidigare? Om så stora intressen står på spel, om slaget mot Assad skulle innebära spiken i kistan för Iran och en efterlängtad maktuppvisning gentemot Ryssland – varför har inte väst ingripit alls under två år av inbördeskrig i Syrien?
Det enkla svaret är att USA inte ser Assad som så stor fiende som många i vänstern tror. Baathpartiet har under sina 50 år vid makten varit en stabil diktatur, inte lyft ett finger mot staten Israel för att befria de ockuperade Golanhöjderna eller hotat några av USA:s intressen i regionen: Syrien deltog på USA:s sida i det första Gulfkriget och tog emot fångar från CIA:s flygplan efter 11 september. Helst av allt skulle USA, som den briljante libanesiske professorn Gilbert Achcars framhåller, vilja se en jemenitisk lösning på den syriska konflikten, där presidenten byts ut men systemet kvarstår. En seger för revolutionen har aldrig varit målet för Washingtons politik.
Syriska rebeller har i flera år ropat efter vapen: Leveranserna har uteblivit. Hade de fått de vapen de önskat – för att slå ut stridsvagnar och stridsflygplan, sådana som fällde brinnande vätska över Ahmeds skola – hade Assadregimen antagligen fallit sedan länge. Det hade gett hopp om förändring även i Iran.
Den europeiska vänstern har enbart förmått samla sig till demonstrationer och protester när det getts möjlighet att motsätta sig USA. I Stockholm har under flera år en liten skara ihärdiga syrier anordnat manifestationer till stöd för revolutionen och mot Assad, men stödet från den breda vänstern har uteblivit, i tal och i aktion – i solidaritet. Samtidigt har vänstern blundat för att Iran, Ryssland och Hizbollah öst in soldater och vapen i Syrien, medan rebellerna i stort sätt fått klara sig på vapen de kommit åt från regimens lager.
Det är något perverst med en vänster som går i taket först nu, efter att över 100 000 syrier har dödats och 6,5 miljoner blivit flyktingar. All ondska utgår inte från Washington.
Shora Esmailian, frilansjournalist och författare till boken ”Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
