Om det är något Socialdemokraterna har vunnit efter söndagens val är det tid. Och för att på djupet förstå det nya, katastrofala läget behöver vi, just, tid.
Det finns säkerligen ett antal delförklaringar till vad som har hänt. (Borgerliga) medier har stor betydelse både för bilden av socialdemokratin och socialdemokratins självbild. Att Socialdemokraterna tar efter Moderaternas (från näringslivet hämtade) kampanjmetoder med riskkalkyler, resultatmätning, direktörsstyrning och målgruppsinriktade utspel samtidigt som man försöker ha kvar ett ben i myllan, känns ibland splittrat. Somliga skyller valförlusten på samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men det faktum att dessa partier ansågs ha en så tung roll beror inte på Vänsterns eller Miljöpartiets styrka, utan på Socialdemokraternas egen svaghet.
Den avgörande analysen av människors underkännande av det gamla arbetarepartiet måste i stället börja här: Att Moderaterna har lyckats med det magnifika konststycket att på kort tid så dramatiskt förändra bilden av sig själva från att vara de burgna särintressenas parti till det samhällsbärande parti som för folkhemmets stafettpinne vidare efter socialdemokratins ”bidragssvek”, säger en del om vilket politiskt utrymme socialdemokratin lämnat öppet. Hur har denna djupt oärliga omvandling ens varit möjlig?
Moderaterna har en sammanhängande berättelse som återupprättar arbetets värde (”det ska löna sig att arbeta”), arbetsetiken (”det är bättre att ha ett lågbetalt jobb än inget jobb alls”) och presenterar lösningar på välfärdens framtida finansiering (”vi ska inte ha för generös välfärd, men om alla jobbar så mycket de kan så har vi ändå råd med ’välfärdens kärna’”). Liksom hur Sverige ska klara sig i den internationella konkurrensen (en separering av arbetskraften i ”de som tänker med huvudet” (och ska ha bättre utbildning) och de som jobbar med händerna (och bör ta lågbetalda, lågproduktiva jobb)). Så ser väljarna ett parti som värnar någon slags politik för full sysselsättning samtidigt som man tar ansvar för att se till att vi klarar välfärden så gott vi kan framöver = det nya arbetarpartiet.
Hos Socialdemokraterna är denna berättelse isärplockad. Vi säger flera, och motstridiga, saker samtidigt. Vi talar om full sysselsättning, men bedriver inte den ekonomiska politik som är nödvändig för att detta ska uppnås. Vi talar om välfärd efter behov och jämlikhet, men har i många år varit med om att släppa fram privatiseringar inom välfärden och ökad segregation. Vi talar om att vi inte vill se en låglönearbetsmarknad växa fram, men har inget trovärdigt svar på vad alla de som inte går ut gymnasiet med fullständiga betyg, för vilka de enklare jobben försvunnit under de senaste decenniernas nedskärningspolitik i både offentlig och privat sektor, egentligen ska göra. Den isärkoppling som socialdemokratin anklagar Moderaterna för (”de säger en sak och gör en annan”) gäller till stor del också för socialdemokratin själv och vår brist på sammanhängande berättelse om Sverige, arbetet, välfärden och livskvaliteten gör oss dessvärre till ett otydligt parti som vill vara både det nya och det gamla arbetarepartiet samtidigt, fast ingetdera alltför mycket. Vi vill likna socialdemokrati, men definierar inte längre socialdemokratin. Då kan även högern likna socialdemokrati, fast från ett lite annat håll.
Socialdemokratins kris bäddar också för Sverigedemokraternas framgångar. I brist på analys av globaliseringens konsekvenser och den högexplosiva kapitalismen har även vi under decennier förkunnat att alla är vinnare i denna sköna, uppkopplade, fritt flytande nya värld. Så är inte fallet och det visar Sverigedemokraternas succé. Det är den framväxande underklassens svar på elitens frigörelseprojekt från nationalstatens ansvar för hela befolkningen. Sverigedemokraternas medlemmar är arbetslösa, underbetalda, lågutbildade, boende utanför städernas tillväxtmarknader och får varken del av vare sig aktieklipp eller har möjligheter att ”välja jobb på en europeisk arbetsmarknad”. För dem är socialdemokratin otillräcklig som trygghetsgarant.
Det är inga små saker socialdemokratin har att brottas med. Att skaffa sig en ”jobbpolitik” kräver en gedigen analys av finanskapitalismen. Att skaffa sig en ”välfärdspolitik” kräver en närmast filosofisk debatt om valfrihet och frihet. Om det är något som står klart efter söndagens val så är det att väljare straffar inkonsekvensen, eller den icke sammanhängande politiken. Plötsligt har vi gott om tid – låt oss inte twittra bort den. Resonera, studera!
Kajsa Borgnäs, Arbetarrörelsens Tankesmedja
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
