Att Sverigedemokraterna fick mer än fem procent av rösterna i valet kan tyvärr inte beskrivas som överraskande. Opinionsundersökningarna har länge visat att (SD) är nära riksdagen. Någon av alla opinionsundersökningar som publicerades veckorna innan valet visade ett stöd för SD på runt fem procent och dessutom ett för Kristdemokraterna på runt sju procent. Det verkade otroligt för mig, att fler än en av tio skulle vara antingen anhängare av (SD) eller stödja kristdemokratiskt konservativa idéer om familj, kön och sexualitet. Jag kunde helt enkelt inte fästa siffrorna mot levda erfarenheter.
Den upplevelsen av oförståelse är såklart en fråga om en ökande segregation. Till stor del är förklaringen till den självvald, mina vänner delar i mångt och mycket hur jag ser på samhället: Det har förändrats under de senaste åren, särskilt under den gångna mandatperioden. Utöver ökade klyftor mellan de som har och de som inte har (och hur det påverkar möjligheterna i vardagen) innebär ett segregerat samhälle också att människor mer sällan möts utanför de egna kretsarna. Det är farligt.
Den senaste fyra åren har jag fått ur mer pengar efter skatt i enlighet med jobbskatteavdraget. Jag har varit frisk. Jag har inte några nära anhöriga som varit sjuka och jag känner inte någon som utförsäkrats som den uppmärksammade Annica Holmquist. Jag har inga barn och jag arbetar inte i offentlig sektor. Kort sagt, jag har inte haft någon anledning att vistas i omsorgen och inte heller personligen drabbats av nedskärningar och åtstramningar i välfärden. (Däremot har jag besökt min vårdcentral, åkt kollektivt, läst kurser på högskolan och varit på teater och museum.)
De där klyftorna som ökar betyder även att avståndet mellan mig och många andra växer.
Det är svårt att romantisera högstadieåren och jag har ingen avsikt att försöka påstå att samhället inte präglades av klass när jag började sjuan i början av 1990-talet, men visst växer avståndet mellan människor ännu snabbare när allmännyttan säljs ut och när barn har möjlighet att välja skolor efter intresse och betyg. I min förort var skolan fortfarande en plats där hyreshus-, bostadsrätts-, radhus- och villabarnen träffades. Är det så nu?
Utöver att försöka hitta nya strategier för att bekämpa vad ökade skillnader gör med människor och samhället –- fattigdom, utslagning och ohälsa – behöver vi fråga oss vad som händer med oss som personer under tiden. Hur klyftorna påverkar synen på varandra och välfärdssamhället, inte minst bland medelklassen. Vi måste tala om var medelklassen kommer ifrån och vad den bygger på. Vi behöver prata om hur det kommer sig att sambanden mellan allmänt och personligt välstånd ifrågasätts. Vi är många som har vuxit upp i det här välfärdssamhället som tar vård, skola och omsorg för givet. Det är det inte.
Varför intressera sig mer för medelklassen? För att förstå varför människors syn på det goda samhället blir mer och mer begränsad till det som händer nära en själv. För att det behövs en vision om hur vi vill att människor med stabil ekonomi och som upplever trygghet ska fortsätta att tänka om samhället. För oss som inte tror på the rational man, vad är vårt alternativ?
Solidaritet av egenintresse sammanfattar en del av vad jag efterfrågar. Logiska argument om varför vi tillsammans tjänar på välfärd, både i kronor och i välmående. Men alternativet måste också vara helt irrationellt ur ett ekonomiskt perspektiv. Det kan inte behövas uträkningar för att motivera varför människor som inte kan arbeta behöver hjälp eller varför det är helt självklart att ta emot människor på flykt.
Egoismen kan inte vara här för att stanna, för vi kommer förlora på det. Frågan är bara hur snabbt vi förstår det.
Johanna Palmström, frilansskribent och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
