Socialdemokraterna förlorade valet för att analysen, retoriken och förslagen inte hängde ihop. Det gällde framförallt jobbpolitiken men också skolan, finanspolitiken och frågan om vad vi ska äga gemensamt.
De Nya Moderaternas jobblinje var enkel: arbetslösheten är stor och genom att sänka inkomstskatten så sänker vi lägstalönerna och därmed trösklarna för att arbetslösa ska få jobb. Och om fler jobbar så klarar vi välfärd och pensioner. (M) kommunicerade jobbpolitiken genom att etablera problemet och ge ett sammanhang som skapade mening åt partiets förslag.
Hur kontrade (S)? Som jag, som politiskt intresserad (S)-väljare, förstod det, så handlade (S) förslag om en ”jobbsatsning”. Det budskap som genom mediebruset sipprade fram till mig var nämligen förslag om ”100 000 jobb och utbildningsplatser”. Mindre klart, vid en första anblick, var hur mycket som var jobb och hur mycket som var utbildningsplatser samt var dessa nya jobb skulle skapas. För den som orkade gå vidare utkristalliserade sig några mer konkreta jobbförslag: 1) anställ fler i offentlig sektor, 2) bygg höghastighetståg och 3) sänk skatten för arbetsgivare som anställer arbetslösa unga.
Den enda satsningen för att direkt öka antalet tjänster i privat sektor var alltså en riktad skattesänkning mot ungas arbetsgivare. För att riktigt pränta in hur viktiga skattesänkningar var för jobbskapande, ville (S) subventionera rika människors badrumsrenoveringar och restaurangbesök, men absolut inte deras städning. Snacka om att köpa motståndarens lösningar. (S) var i själva verket överens med (M) om att sänkta skatter skapar jobb men ville bara ha lite mindre sänkta skatter. Som lök på laxen gick den största utgiftsposten i budgeten till en skattesänkning åt pensionärerna.
Man köpte alltså (M):s bild att skattesänkningar ger jobb, men retoriskt kommunicerade man sin egen politik som en “satsning på kunskapsintensiva jobb”. Samma sak i skolfrågan. (S) köpte Jan Björklunds ordning-och-reda-skola och föreslog betyg redan i sjunde klass, men kryddade med fler lärare och i retoriken ville man sedan göra “satsningar” i skolan. Samma sak i finanspolitiken. (S) accepterade regeringens budgetramar och förde sålunda en finanspolitik strax till höger om Konjunkturinstitutets rekommendationer. Men i retoriken lät det som om det var stora satsningar från regeringens sida som skulle få fart på jobben igen. Samma sak i frågan om vad som ska ägas gemensamt. (S) angrep (M) för att ha sålt gemensamma tillgångar för billigt, men accepterade i grunden bostadsrätter och privata utförare i vård och skola. Kan någon ens minnas några egna förslag? Trovärdigt?
Anta nu att man inom (S) verkligen trodde på skattesänkningar för tjänstesektorn som idé. Då önskar jag att partiet kunde bli bättre på att kommunicera dessa förslag i ett sammanhang, till exempel av typen: ”Vi går nu in i ett postmaterialistiskt samhälle då livskvalitet inte är ännu en platt-teve utan ett restaurangbesök med vännerna. Detta samhälle gynnar miljön. För att uppnå detta nya gröna folkhem så ska vi genomföra en grön skatteväxling specifikt riktad mot tjänstesektorn. Det skapar fler jobb, bättre livskvalitet och en renare miljö.”
Medan (M) gick till val på två tydliga jobbrelaterade mål: budgetkontroll och fortsatt sänkta skatter för jobbens skull, så hade (S) som offensiv men innehållslös slogan ”Vi kan inte vänta”. Detta offensiva budskap valde man alltså att kommunicera med de måttligt offensiva förslagen att 1) sänk skatterna lite här och var och lite mindre än alliansen, 2) börja bygg höghastighetståg som kan vara klara någon gång i en obestämbar framtid och 3) anställ fler i offentlig sektor.
Analys, retorik och förslag hängde inte ihop. Väljarna kunde uppenbarligen vänta.
Mikael Feldbaum, medlem i S-föreningen Akademikersossarna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
