Taktik i höger- och vänsterled

Göteborg går i väntans tider.

Efter en ovanligt jämn valrörelse landade man i ett valresultat som innebär att ingen ännu vet vem som kommer att styra kommunen de närmaste fyra åren. Ett resultat som gladde ett parti mer än alla andra: Miljöpartiet.

Även om den stora nyheten i kommunvalet var framgångarna för Sverigedemokraterna och för Vägvalet – som gick till val på att få bort biltullarna som ska införas i staden från och med 2013 – kommer de två partierna sannolikt inte att spela någon framträdande roll i kommunpolitiken de närmaste fyra åren. Miljöpartiet däremot, sitter med alla trumf på hand.

Tillsammans med (S) och (V) har man 41 mandat i kommunfullmäktiga – precis tillräckligt för att bilda majoritet. Exakt lika många platser får de tre borgerliga partierna ihop med de gröna.
– Jag kan inte säga någonting om vilka sakfrågor vi kommer att driva hårdast när vi förhandlar med de olika partierna, säger Kia Andreasson, gruppledare och kommunalråd för (MP) i Göteborg.

– Vi har inte diskuterat med vår fullmäktigegrupp än, och i slutändan är det de som bestämmer, fortsätter hon.

Men det är självklart att (MP) kommer att sälja sitt stöd dyrt. Man är i ett gyllene läge att förhandla med båda sidor samtidigt.

Ingen Wetterstrand i Reinfeldts regering
Det blir inget organiserat samarbete mellan Miljöpartiet och alliansen. Inga gröna ministerposter i Reinfeldts regering och ingen statsbudget som Miljöpartiet kommer sätta sitt avtryck på. Det stod klart efter en presskonferens med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson åtta dagar efter valet.

Men de båda språkrören öppnade också dörren för gemensamma överenskommelser med de borgerliga i enskilda sakfrågor.
– Framförallt tänker vi på invandringsfrågorna och integrations-, asyl- och flyktingpolitiken. Just för att förhindra att Sverigedemokraterna kan utnyttja sin position och få inflytande över de frågorna, sade Maria Wetterstrand till Ekots reporter.

Det betyder förstås att Miljöpartiet inte längre håller fast vid den rödgröna överenskommelsen om migrationspolitiken.

Samtidigt påstås det rödgröna samarbetet fortsätta, även om det inte är säkert att de tre partierna kommer att lägga fram någon gemensam skuggbudget i höst.

Vänster eller vadå?
På riksplanet har Miljöpartiet svängt till vänster den senaste mandatperioden – åtminstone i retoriken. I partiledardebatterna innan valet har Peter Eriksson blivit alldeles röd av ilska över regeringens utförsäkringspolitik. Det ligger också i linje med partiets väljarbas. Enligt statsvetarna i Göteborg betraktar nästan tre fjärdedelar av alla som röstar på (MP) sig själva som ”vänster”. Den siffran har ökat stadigt de senaste tjugo åren. 1991 var andelen vänsterväljare bara 43 procent.

Frågan är hur Miljöpartiet nu ska agera. Det rödgröna samarbetet räckte inte hela vägen fram. Att partiets ledning öppnat upp för överenskommelser över blockgränsen kan innebära slutet för samarbetet med (S) och (V). Den yngre generationen miljöpartister framstår som mer positiva till att behålla de rödgröna kopplingarna – i kontrast till den generation som var med och bildade partiet för snart trettio år sedan.

(MP) kan bygga vidare på sin vänsteridentitet – eller i stället gå sin egen väg i tron att man på sikt får mer inflytande. För det faktum att så många i Miljöpartiets väljarbas ser sig själva som vänster kan tolkas på två sätt:

Som bekräftelse, eller som problem.

Mattias Svensson – redaktören på det liberala magasinet Neo som väckte viss uppmärksamhet när han före valet gick ut och sade att han skulle rösta på Maria Wetterstrand – ser det helt klart som ett problem.
– Man kan ju se den höga andelen av partiets väljare som identifierar sig som vänster som ett starkt mandat att tillhöra vänstersidan i politiken, men man kan ju lika gärna se det som att många väljare i slutändan skrämdes bort, säger han.

Efter en kort paus lägger han till.
– Visst går man framåt, men jag är ändå ganska säker på att 7,3 procent i Miljöpartiet ses som ett misslyckande.