Veckan efter valet handlade alla politiska diskussioner i Sverige om valet. Inte så konstigt, men ur ett större perspektiv är regeringsfrågan en storm i ett vattenglas, lika spännande att följa som det är att se färg torka. Samtidigt flög biståndsminister Gunilla Carlsson (M) till New York för att delta i årets i särklass viktigaste globala toppmöte – FN:s högnivåmöte om millenniemålen. Högnivåmötet anordnades med anledning av att det är tio år sedan millenniemålen antogs, syftet var att utvärdera arbetet och staka ut vägen fram till 2015, då de ska vara uppfyllda.
Är millenniemålen bra?
Millenniemålen kan beskrivas på två sätt. Den officiella beskrivningen talar om åtta ambitiösa mål som syftar till att halvera fattigdomen i världen till 2015 (jämfört med 1990). Det är fina och riktiga ambitioner: Spridningen av hiv/aids ska stoppas, barn- och mödradödligheten minska, barn ska gå i grundskola, hungern ska halveras, jämställdheten ska öka och en miljömässigt hållbar utveckling etableras. Allt i internationellt samförstånd och samarbete. Mer radikala politiker och aktivister å sin sida menar att millenniemålen i praktiken är produkter av diplomatisk feghet och överenskommelser mellan världsledare utan maktanalys.
Det kritikerna vänder sig mot är att millenniemålen i sig är välformulerade, men att de effektmål och indikatorer som mer konkret specificerar vad som ska uppnås och mot vilka resultaten mäts, är mediokra. När millenniemålen fyllde fem år, 2005, hölls ett högnivåmöte likt det som nyligen avslutats, under vilket indikatorerna reviderades. Men fortfarande kan de knappast beskyllas för att nå särskilt visionära höjder. Ett talande exempel är millenniemål tre, ”öka jämställdheten och förbättra kvinnors ställning”, vars effektmål är ”eliminera könsskillnader i grund- och fortsättningsutbildning, helst till 2005, och på alla utbildningsnivåer senast 2015”. Indikatorerna ska, förutom utbildningsskillnader, mäta kvinnors löner i förhållande till mäns löner inom yrken utanför jordbrukssektorn samt andelen kvinnor i nationella parlament, i relation till antal män.
Visserligen är utbildning viktigt, den har ett eget millenniemål (mål två), men det räcker knappast för att öka flickors och kvinnors makt. Löner och politisk makt är också viktigt, men sällan något som biståndsarbetet kan ta tag i konkret. Internationella feministiska aktivister har i stället valt att lägga sitt krut på millenniemål fem, ”minska mödradödligheten”, som i deras ögon inte handlar bara om att se till att färre går det ohyggliga ödet att dö på grund av en graviditet till mötes, utan även om kvinnors fysiska och politiska autonomi. Minskad mödradödlighet kräver inte bara fler barnmorskor och bättre förlossningsvård – sexuellt handlingsutrymme, tillgång till preventivmedel och säkra aborter är andra, politiskt brännheta, komponenter. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att millenniemål fem är det mål som är längst ifrån att uppfyllas till år 2015. Trots glädjande rapporter från september 2010 om att mödradödligheten faktiskt minskar måste tempot på minskningen bli dubbelt så högt om målen ska uppfyllas.
Vad kan ett litet land göra?
Sverige har under många år prioriterat frågan om mödradödlighet. När Gunilla Carlsson höll Sveriges anförande under högnivåmötet fokuserade hon på mål fem och nämnde viktiga nyckelord, såsom sexualupplysning och kampen mot osäkra aborter. Med som sakkunnig i delegationen var RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér.
– Sverige är ett litet land i FN, men spelar en viktig roll i biståndskretsar, säger Åsa Regnér. Vi trycker på i exempelvis abortfrågan, något som EU tyvärr valde att inte göra i sitt gemensamma uttalande. Mötet som helhet var väl inget jättelyft för kampen mot fattigdom kanske, men positivt är att FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon lanserade ett särskilt initiativ för att öka finansieringen till mål fyra och fem, som släpar efter mest.
Att det politiska klimatet och vad som sägs eller inte sägs är viktigt för frågan om mödradödlighet är tydligt. Var USA (i flera avseenden FN:s starkaste aktör) står avgör ofta frågan. Under George W. Bushs tid som president tvingades Sverige och andra progressiva länder till att med näbbar och klor försvara överenskommelser om sexualpolitiken träffade redan under 90-talet, snarare än blicka framåt. Bredvid Bush stod ofta andra konservativa aktörer, bland andra Vatikanen, Pakistan, Egypten och Polen. Efter att Barack Obama tillträdde som USA:s president har maktpendeln svängt, mycket tack vare landets utrikesminister Hillary Clinton.
Högnivåmöten spelar roll
Med större politiskt stöd är det möjligt för FN-systemet att dra upp tempot, men åtta förlorade år sätter sina spår. När större konsensus finns kring sakfrågorna tar ett ännu svårare arbete vid – hur ska mödradödligheten minskas i praktiken? De flesta brukar förespråka en kombination av stärkta politiska rättigheter för kvinnor, bättre rustade hälsosystem, barnmorskor med stort inflytande över förlossningsvården och stärkta sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor. Dessutom måste ambitionerna sanktioneras politiskt och biståndsstrukturer präglas mer av resultat än prestige. En diger lista, som ändå inte är särskilt konkret. Vidare gäller det att navigera mellan forskning som kan ha diametralt motsatta åsikter i frågan om användning av ett visst läkemedel vid förlossningar. Till sist ska det gärna vara mätbart, så att resultatinriktade biståndsministrar, som Gunilla Carlsson, får sitt.
Utmaningen är enorm och dagens biståndsstrukturer tvingar förändringar att komma uppifrån. Bistånd behandlas nämligen allt mer sällan mellan ett givarland och ett mottagarland. Det så kallade multilaterala biståndet, när givarländer går samman i gemensamma processer, ofta tillsammans med ett eller flera FN-organ, blir allt vanligare. De värderingar och den politik som präglar det multilaterala biståndet slås fast i internationella sammanhang. Ju högre nivå desto större betydelse. Dessutom har nya aktörer, såsom Bill & Melinda Gates Foundation och den Globala fonden mot hiv/aids, malaria och tuberkulos, växt sig allt starkare. Inom Världshälsoorganisationen (WHO) finns en oro för att dessa aktörer tar över agendan, samtidigt som de skapar parallella byråkratier, utanför biståndssystemen. Högnivåmöten i FN samlar alla aktörer kring gemensamma överenskommelser. Att göra politiskt avtryck i sådana sammanhang spelar därför roll.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
