Euron, liksom guldmyntfoten, visar att en så tajt relation som bunden växelkurs kräver hängivenhet från minst två parter.
“Störande paralleller mellan euron och guldmyntfoten”, skriver The Economist. Är euron den nya guldmyntfoten? undrar BBC Radio. “Det är guldmyntfoten utan de glänsande stenarna”, hävdar The Atlantic.
I helgen var det tio år sedan euroomröstningen genomfördes i Sverige. Fyra av de åren har präglats av eurokrisen. Nu sprider sig insikten att det inte bara handlade om en skuldkris som kan fixas om Grekland betalar tillbaka sina lån. Precis som guldmyntfoten kollapsade 1931 för att länder med överskott i handeln inte kunde samsas med länder med underskott i handeln så tycks samma villkor gälla för euron.
Problemet uppstår när länder med lägre BNP, som Irland och Spanien, plötsligt fått ECB:s låga ränta och kunnat växa mycket snabbt. Detta har lockat in pengar i ekonomin från övriga EU-länder vilket ytterligare drivit på investeringarna, höjt lönerna och skapat inflation. Det här var ett känt fenomen också för länder i guldmyntfotens periferi, till exempel Ryssland och Argentina, där banker drogs med i ruschen och kraschade.
I takt med att spanska och irländska löner höjdes, urholkades konkurrenskraften gentemot de andra euroländerna och handelsbalansen blev alltmer negativ. Hade Spanien haft den rörliga pesetan kvar, hade landet troligen höjt räntan, valutans värde ökat och ekonomin kylts av. Men den fasta växelkursen gjorde det omöjligt.
När krisen slår till och växelkursen är låst, måste länderna där tillväxten ökat mer än produktiviteten sänka lönerna. Det innebär samma kraftiga åtstramningspolitik som förde Hitler till makten i guldmyntfotens Tyskland, och nazistpartiet Gyllene gryning till sju procent av rösterna i det grekiska parlamentsvalet.
Guldmyntfoten kollapsade för att dåtidens produktiva exportländer (Frankrike och USA) vägrade låta inflationen äta upp deras konkurrenskraft. Och ska fasta växelkurser fungera så krävs att två parter dansar. Den rimliga utvägen för euron är därför att Tyskland höjer lönerna för att försämra sin egen konkurrenskraft och därmed jämna ut villkoren i unionen.
Men tyskarna är inte så sugna utan sätter sitt hopp till stabilitetsfonder och skärpta krav på bankerna. Andra hopp för den optimistiskt lagde är att växtvärksländerna skulle börja använda andra instrument än räntan för att dämpa konjunkturen, och att diversifierade statsskuldräntor får visst genomslag i ekonomin.
Men grundproblemet, den gemensamma ECB-räntan, är oförändrat kvar. Det är därför tveksamt om stabilitetsfonder och bankkrav verkligen ändrar den grunddynamik som euron delar med guldmyntfoten: Att en så tajt relation som bunden växelkurs kräver hängivenhet från minst två parter.
Trots allt elände har ändå eurokrisen lyckats skapa en europeisk offentlighet. Vi svenskar bryr oss om Grekland. Kanske har det väckt en långsiktig vilja till europeisk finansiell integration.
För vem skulle inte hellre skicka sina skattepengar direkt till arbetslösa grekers a-kassa än till tyska aktieägares bankkonton?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
