Ett vanligt tema i eftervalsdebatten är att socialdemokratins idéer hör historien till. Ingenting kan vara mer felaktigt. Sällan har socialdemokratins grundläggande ekonomiska idéer – keynesianismen och den produktiva välfärdspolitiken – varit mer relevanta än i dag. Finanskrisen har raserat den ensidiga tron på ekonomisk utbudspolitik. Modern forskning visar att tillväxt drivs av utbildning, hälsa och social tillit. Välfärdspolitik är tillväxtpolitik. Vi ser också att den progressiva idédebatten blomstrar i Sverige; bland unga intellektuella, i socialdemokratins sidoorganisationer, i tidskrifter och på seminarier. Socialdemokratins vision om jämlikhet och lika chanser bär, över generationer.
Ändå har socialdemokratin hamnat i en intellektuell kris. Varför?
En kris har i regel flera bottnar. Här vill jag peka på en av dem: Partiledningens oförmåga att kanalisera den kraft som den egna rörelsen rymmer. Den socialdemokratiska partiledningen sitter fast i 1990-talets politiska strider. Här finns ett politiskt arv, i arbetssätt och idéer, som hämmar förnyelsen.
1990-talets politiska kultur inom Socialdemokraterna utmärktes av en brist på grundlig debatt och förankring i de svåraste och mest kontroversiella frågorna. Kraft att ensidigt genomdriva kontroversiella beslut, trots internt motstånd och kritik, blev en politisk dygd under åren av hård ekonomisk sanering. Folkomröstningar om EU och EMU öppnade för fördjupad diskussion, men partiets splittring fick motsatt effekt. När partiledningen hade bestämt att partilinjen var ”ja”, trots betydande opposition, lades locket på. Kritisk analys av EU-projektet blev något illojalt, oavsett tyngd och substans.
Idémässigt formades under 1990-talet en kultur av ständig omprövning och reträtt från klassisk socialdemokratisk samhällsanalys. Detta 1990-talets systemskifte i socialdemokratisk politik hade främst sin grund i de liberala ekonomiska doktriner som gick segrande genom världssamfundet från början av 1980-talet, men reträtten präglades också av den statsfinansiella krisen. Så infördes budgetregler, målet om full sysselsättning ersattes med mål för låg inflation och offentlig sektor förvandlades genom utförsäljningar, avregleringar, konkurrensutsättning, köp- och säljsystem och ökad valfrihet.
Problemet för dagens partiledning är att 1990-talets arbetssätt och idéer har förblivit en given referensram, trots att kunskapsläge, politisk debatt och samhällsekonomiska villkor har förändrats radikalt sedan dess. Finanskrisen har skapat en ny ekonomisk-politisk karta – men målet för Socialdemokraternas ekonomiska politik förblir detsamma som på 1990-talet: en budget i balans. Avregleringen av svensk infrastruktur är på väg mot vägs ände – men Socialdemokraterna saknar en tydlig, alternativ position. En rad forskningsrapporter pekar på problem med valfrihet och vinster i skolan – men partiets ledning står fast vid mantrat att ”driftsformen inte spelar roll”. I dessa svaga, defensiva positioner finns ingen substans för en attraktiv framtidspolitik och inte heller någon substans för en effektiv oppositionspolitik.
Det är nu dags för socialdemokratin att bryta sig loss från 1990-talets världsbild och borgerlighetens problemformuleringar. Defensiv reträtt måste ersättas med ett eget, kraftfullt politiskt alternativ. För att nå dit behöver partiet ge större plats för kunskap och idédebatt. Den moderna samhällsforskningens resultat måste tas till vara. Rådslag bland medlemmar ska ha fokus på strategiskt viktiga förslag och förses med gedigna kunskapsunderlag. Partikansliet behöver fler egna experter, större förmåga att ta vara på andras kunskap och bredare personliga nätverk.
Vad som blir det exakta innehållet i framtidens socialdemokratiska politik är inte självklart. Lärdomar och framsteg från de senaste tjugo åren av liberalt inspirerade reformer bör tas till vara. Politiken måste vara långsiktig, men också möta väljarnas aktuella behov och intressen. Det väsentliga är grunden: En kunskapsbaserad politik för hållbar utveckling, buren av socialdemokratins tro på jämlikhet och alla människors lika värde.
Om trettio år har världen tre miljarder nya invånare. Atmosfär och ekosystem är under hård press. Nya ekonomiska stormakter dominerar världen. Här hemma åldras vår befolkning. Resurserna blir knappare. Om svensk socialdemokrati ska hinna påverka utvecklingen under de kommande, kritiska decennierna finns det inte tid för fler nederlag. Det är dags för en ny politik, som blickar framåt.
Lena Sommestad, professor och tidigare miljöminister (S)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
