I mer än 30 år har svensk narkotikadebatt varit en tävling om vem som kan visa upp den hårdaste och mest oförsonliga inställningen till narkotika. Välunderbyggda argument har fått stryka på foten för ogrundat tyckande och moraliserande. Vetenskapliga forskningsresultat bemöts med utpräglad skepsis – särskilt när de ifrågasätter de allmänt vedertagna föreställningarna på området (vilket de ofta gör).
Många politiker är helt enkelt för okunniga för att kunna föra en intellektuellt hederlig debatt. När argumenten tryter hemfaller man åt glåpord och personangrepp.
Sommarens debatt om konsumtionsförbudet var signifikativ. Förbudet innebär att all hantering av illegal narkotika är förbjuden – även att ha den i kroppen. Lagen ger polisen rätt att använda tvångsåtgärder, som urinprovtagning, vid misstanke om narkotikabruk. Detta är integritetskränkande, men har rättfärdigats av att det ska göra det lättare att upptäcka nya missbrukare och erbjuda dem vård.
Problemet är att vi inte vet om förbudet fungerar som det är tänkt, eftersom det aldrig har utvärderats. Men det finns gott om indikationer på att det utnyttjas på sätt som inte var lagstiftarnas avsikt. Polisforskaren Stefan Holgersson har till exempel visat att förbudet används för att frisera polisens statistik – man griper och drogtestar kända missbrukare, ibland flera gånger i veckan, för att därigenom kunna redovisa fler uppklarade brott.
Vi föreslog därför att lagstiftningen skulle utvärderas. I stället för ett sakligt bemötande valde justitieminister Beatrice Ask (M) och folkhälsominister Maria Larsson (KD) att beskylla oss för ”flumattityder”. De antydde att vi var narkotikaliberala, eftersom vi inte delar deras uppfattning om hur en ”restriktiv” narkotikapolitik bör se ut. En närmast panikslagen Thomas Bodström (S) gav sig också in i debatten och bedyrade att Socialdemokraterna är bäst i världen på att tycka illa om narkotika.
Det är fascinerande att många svenska politiker fortfarande inbillar sig att vi har världens mest framgångsrika narkotikapolitik. Det stämmer att vi har en internationellt sett låg andel ungdomar som testar cannabis, men det är långtifrån klarlagt om detta verkligen beror på narkotikapolitiken. Vi tror att välfärdspolitiken och kulturskillnader i synen på narkotika spelar en minst lika viktig roll.
Ser vi till andra indikatorer, som är säkrare mått på narkotikapolitikens effekter, blir bilden dystrare. När det gäller förekomsten av tungt narkotikamissbruk ligger Sverige kring EU-snittet. Dödligheten bland svenska heroinmissbrukare är avsevärt högre än bland motsvarande grupp i Nederländerna och Schweiz – länder som ofta brukar avfärdas som ”narkotikaliberala”.
Det är inte utrett vad den höga svenska dödligheten beror på, men det är troligt att den hänger samman med att narkotikamissbruk främst ses som ett rättsligt problem, som ska bekämpas genom polisingripanden och hårdare straff.
Det finns en uppsjö av narkotikapolitiska problem som diskuterats av forskare och praktiker i åratal, men som knappt ens har berörts av politiker. Några exempel:
– Sverige har Europas mest långtgående tvångsvårdslagstiftning. Alkohol- och narkotikamissbrukare kan låsas in i upp till sex månader. De underkastas då en vård som mest påminner om förvaring och vars effekter är högst oklara.
– Insatser för att minska skadorna av pågående missbruk (”harm reduction”) är en integrerad del i narkotikapolitiken i de flesta EU-länder. I Sverige brukar de avfärdas som oförenliga med målet om ett narkotikafritt samhälle. En så välbeprövad smittskyddsåtgärd som sprutbytesprogram finns alltjämt bara i Skåne.
– Brukarinflytandet inom vårdsystemet är mycket litet. Bestraffningar betraktas som ett godtagbart inslag. Återfall i missbruk kan till exempel leda till att klienter stängs av från behandling, sysselsättning och boende.
– Det råder brist på resurser till långsiktig forskning och metodutveckling på narkotikaområdet. Nationell samordning och organiserad kunskapsspridning är satt på undantag.
För att konkludera: Sverige behöver en mer kunskapsbaserad och seriös narkotikadebatt. En sådan kommer dock knappast att komma till stånd utan kunniga och engagerade politiker. När det gäller de borgerliga partierna hyser vi inga större förhoppningar om bättring. Men de rödgröna borde verkligen kunna prestera bättre. Hittills är det bara Vänsterpartiet som börjat utveckla moderna narkotikapolitiska förslag.
Framför allt måste Socialdemokraterna göra sig av med de ideologiska skygglapparna och ta sig an narkotikafrågan på ett mer öppet och kunskapsbaserat sätt. Har partiets nya talespersoner i riksdagen – Lena Hallengren i socialutskottet och Morgan Johansson i justitieutskottet – det mod och engagemang som krävs för att leda en sådan utveckling?
Björn Fries, tidigare narkotikasamordnare, socialdemokratisk debattör
Björn Johnson, statsvetare och docent i socialt arbete, Malmö högskola
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
