Stockholmsvänstern bör studera Göteborgsvänsterns stadsmodell.
Sommarens händelser i Stockholms förorter har på ett smärtsamt sätt visat behovet av en rödgrön stadspolitik i huvudstaden. Nedmonteringen av den sociala bostadspolitiken har pågått under flera decennier. Åratal av lågt bostadsbyggande har skapat en allt värre bostadsbrist.
Samtidigt står Stockholm inför en enorm befolkningstillväxt. 2030 kommer man att ha en halv miljon fler invånare. Men renoveringsbehov och den kraftiga befolkningsökningen innebär också möjligheter att skapa en mer hållbar, jämlik och integrerad stad. Om man gör rätt.
En genomtänkt stadspolitik borde därför vara en av de absolut viktigaste frågorna för den rödgröna oppositionen. Men tyvärr saknar man fortfarande en sammanhängande vision för stadens utveckling.
När Stockholm nu växer med ett helt Göteborg fram till 2030, så finns det lärdomar att dra från det befintliga Göteborg. Där kämpar man från den rödgröna majoritetens sida med att ställa om den glesa, segregerade bilstaden till en tät, integrerad blandstad.
Det är långtifrån smärtfritt, men man försöker. Där går trängselskatterna framför allt till investeringar i kollektivtrafik och är inte vikta för gigantiska satsningar på miltals av motorvägstunnlar, som Förbifarten, vars främsta effekt kommer att bli ännu mer stadsutglesning.
Där har man infört stopp för ny externhandel. Där värnar man ett stort kommunalt bostadsbestånd. Där vill man binda samman staden med fler täta, levande och integrerade stadskvarter och stadsparker.
Så ser det nya Göteborg ut som de rödgröna vill bygga i det gamla Göteborg. Men vad vill man i Stockholm?
Som tur är så finns en utmärkt vision för Stockholms utveckling, som bara väntar på att plockas upp och användas.
Arkitekten Ola Anderssons bok Vykort från Utopia, som kom förra året, innehåller ett progressivt manifest för en kosmopolitisk storstad, som oppositionen borde anamma rakt av.
Men det kräver att man vågar släppa taget om några heliga kor.
Miljöpartiet måste acceptera att en del av de grönområden som drar isär staden behöver ersättas med sammanhängande stadsmiljöer. Vänsterpartiet måste acceptera att den modernistiska stads- och trafikplaneringen på många ställen behöver förändras utifrån dagens kunskap om hur man skapar fungerande stadsstrukturer och trafiklösningar. Och Socialdemokraterna måste acceptera att det inte är fler utspridda villaområden, externhandelsplatser och motorleder som Stockholm behöver utan fler täta, blandade stadskvarter och ett integrerat gatunät.
Det kommer att bli jobbigt.
För trots att de flesta politiker och planerare i dag säger att de vill bygga annorlunda, så sitter gamla vanor och idéer i ryggmärgen.
Idéhistorikern Sven-Eric Liedman har kallat det för ”frusen ideologi”. Gamla idéer som stelnat i lagar, normer och värderingar och på det viset fortsätter styra vårt handlande, långt efter det att idéerna själva har förkastats.
Den politiska oförmågan att stoppa ett vansinnesprojekt som Förbifarten är ett tydligt exempel. Traditionens makt är stor. Under 1900-talet har våra politiker och planerare gjort allt för att undvika att skapa sammanhängande och integrerade storstäder.
Urbaniseringen har i stället spridits ut på en oöverskådlig mängd segregerade och isolerade öar av bebyggelse inom pendlingsavstånd från centrum. Resultatet av denna stadsbyggnadsdoktrin är bland annat sämre kollektivtrafik, ökande massbilism, tilltagande segregation, miljöförstöring och skenande infrastrukturkostnader. Detta är naturligtvis en fruktansvärd misshushållning med våra gemensamma resurser.
Det är uppenbart att framtidens stad måste byggas tätare och mer funktionsblandad. Det handlar inte om någon sorts konservativ stadsnostalgi som vissa hävdar, utan tvärtom om den radikala insikten att ytterligare stadsutglesning och bilberoende varken är socialt, ekonomiskt eller ekologiskt hållbart.
Samtidigt är det ju många som gillar den glesa staden. Skribenter som Per Wirtén och Johanna Langhorst har gjort sig till språkrör för kärleken till förorten. De har helt rätt i att delar av förortskritiken bottnar i ett klassförakt som stigmatiserar miljonprogrammets invånare och att det finns en blindhet för de kvaliteter som dessa områden de facto har.
Även diskurskritiker som Karin Bradley och Moa Tunström har väckt uppmärksamhet med sina studier av hur ytterstaden framställs i förhållande till innerstaden.
På olika sätt har de alla bidragit till en mer nyanserad diskussion om stadens planering. Det är dock viktigt att komma ihåg att bebyggelsestrukturer inte bara är markörer för olika positioner i diverse diskurser. De är också konkreta, materiella fenomen i den fysiska verkligheten. Som sådana har de konkreta, materiella och empiriskt observerbara effekter. Alldeles oavsett hur de omtalas i olika diskurser.
Det tenderar de som ger sig ut till den glesa stadens försvar att glömma. En rödgrön vänster kan inte heller nöja sig med att bara försöka förändra hur man pratar om verkligheten. Man måste också försöka förändra den rent materiellt. Och då behövs mer än diskursteori.
Då behövs materiella, empiriskt underbyggda ingrepp i människors fysiska verklighet, det vill säga konkret stadsplanering. För ett av de största problemen med den föraktfulla förortskritiken är att den låser debatten i ett ställningskrig mellan innerstad och ytterstad, som om valet var det ena eller det andra. Men det finns inget sådant val.
Oavsett vad man personligen känner för den enorma, glesa förortsring som anlades under 1900-talet så innehåller den en stor majoritet av alla bostäder. Runt 80 procent av befolkningen i tätorten Stockholm bor i dag utanför tullarna och den andelen kommer bara att öka.
Den glesa staden riskerar inte att försvinna, även om hela den framtida befolkningstillväxten samlas i nya täta, sammanhängande stadskvarter. En mer yteffektiv förtätning innebär tvärtom bara att en större del av den glesa stadens miljöer kan bevaras.
Den glesa staden kommer under all överskådlig framtid att utgöra majoriteten av stadslandskapet. Nej, den avgörande frågan handlar i stället om var och hur framtidens stockholmare ska få plats inuti den befintliga staden.
Ska vi renovera hela stadsdelar genom storskaliga och enhetliga ”saneringar” samtidigt som vi fortsätter sprida ut ny bebyggelse lite här och var, vilket långsamt kommer att förstöra förortens befintliga kvaliteter?
Eller ska vi skapa variation genom småskaliga renoveringar och långsiktigt knyta samman staden med nya levande stadskvarter?
Det senare är vad Ola Andersson föreslår och det som borde vara det självklara alternativet för den rödgröna oppositionen.
Det är hög tid att bestämma sig.
Vill vi använda renoveringsbehovet och den kraftiga befolkningsökningen under de kommande tjugo åren till att förvärra dagens problem?
Eller ska vi använda dem för att börja sammanfoga en splittrad stad?
Valet borde vara enkelt.
Johannes Hulter
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
